jueves, 15 de diciembre de 2016

Sida vägrar säga om det finns en hemlig fond för den kubanska oppositionen [2-2]

Så skrev kristna magasinet Världen Idag år 2012 och det gäller även under den socialdemokratiska regeringen 2016, trots att denna i december 2015 skrev under ett ramavtal med den kubanska regeringen om ömsesidigt utbyte på en rad områden.


Sida vägrar säga om det finns en hemlig fond för den kubanska oppositionen [2-2]

Av Dick Emanuelsson

  • Sida ska distribuera 90 miljoner kronor till det kubanska ´civilsamhället` efter att ett ramavtal mellan Kuba-Sverige undertecknades i december 2015. Men kubanerna presenterades inga siffror eller destinatörer när avtalet skrevs under.


En förkortad version är publicerad i Proletären 2016-12-15:


PROLETÄREN / TEGUCIGALPA-STOCKHOLM / 2016-12-15 / Demokrati för Sverige, EU och USA handlar i klartext om politiska partier och kapitalistisk marknadsekonomi. Den ”Strategi för Sveriges utvecklingssamarbetemed Kuba 2016–2020” som den svenska regeringen har beslutat om bygger just på den nämnda formeln; partier, marknadsekonomi och en syn på mänskliga rättigheter utarbetad i State Departement.

I den strategin spelar de så kallade NGO-organisationerna en central roll för att bryta upp socialismen inifrån. I en del länder kallas det en ”Orange Revolution” medan den på andra hålla döpts till en ”Arabisk Vår”. Men målsättningen är densamma; spela USA:s utrikespolitik i händerna och slå mot allt progressivt i världsmåttstock. Inte för inte spelar magnaten och finansspekulanten George Soros här en viktig roll.

”Verksamhetens inriktning utgör utgångspunkt för val av samarbetspartner och samarbetsformer. Sida kan använda de samarbetspartner och samarbetsformer som mest effektivt bidrar till strategins genomförande. Utvecklingssamarbetet ska inriktas på att stärka organisationer inom det civila samhället”, skriver regeringen vilket är liktydigt med den USA-stödda oppositionen.


Efter att Obama erkände att elva av hans tidigare företrädare
på presidentposten inte hade kunnat störta regeringen i
Havanna, verkar det som om Sverige och resten av EU nu
också är intresserade av att återuppta mer livaktiga förbindelser.


Avsiktsförklaring med svävande innehåll

I december 2015, ett år efter att Obama tillkännagett att USA-Kuba skulle återupprätta de diplomatiska förbindelserna undertecknade Sverige och Kuba ett samarbetsavtal eller en avsiktsförklaring. Tove Wennergren som är handläggare om Kuba på UD säger till Proletären att Sida nu är operatören som ska detaljplanera hur de 90 miljoner kronorna ska fördelas över det så kallade kubanska ´civilsamhället`.

Jag ringer upp Elsa Håstad på Sida som säger att Sida fick uppdraget den 29 september (2016) och ännu inte har bestämt sig för vilka organisationer som ska komma i åtanke när anslaget, som ska räcka i fem år, ska fördelas. Men hon påpekar att det svenska och kubanska kommunförbundet ska utbyta idéer och erfarenheter.

– Nu ska Sida gå in i en process och titta på olika aktörer och se vilka som kan vara relevanta att arbeta med. Det vi redan nu har inlett är ett samarbete med SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) och NIR (Näringslivets Internationella Råd) om ekonomisk modernisering.

Vad innehåller regeringens avsiktsförklaring konkret och vad säger den kubanska sidan om att 90 miljoner kronor ska anslås till det så kallade civilsamhället som den kubanska regeringen i princip anser vara samhällsomstörtande element, finansierade av USA och EU?

Elsa Håstad, chef för Av-delningen för Europa ochLatinamerika. Foto: Pawel Flato
– Avsiktsförklaringen, MOU, innehåller bland annat de områden som Sverige och Kuba gemensamt har kommit överens om och som Sverige och Kuba kan samarbeta kring. Det handlar om forskning, ekonomi, miljö och klimat, mänskliga rättigheter, jämställdhet och hbtq-frågor.

Ingår det något partistöd (PAO), som de svenska riksdagspartierna fördelar till eventuella broderorganisationer i Kuba?

– Det är för tidigt att säga vilka aktörer som kommer omfattas av strategin.

Det hemliga svenska antikuba-stödet

USA har en hemlig fond på cirka 40 miljoner dollar som varje år anslås till kontrarevolutionära grupper på Kuba. Själva framställer de sig som ”demokratiaktivister” eller ”oberoende journalister” eller ” oberoende medier” för att passa in på ett finare sätt i ansökningsmotivet.

Men även den förra svenska högerregeringen erkände öppet, via dåvarande utrikesminister Carl Bildt att den hade en hemlig politisk och ekonomisk agenda för ett regimskifte på Kuba. Metoderna, de allierade och målet skiljer sig kanske med USA, men målet är detsamma.

”Jag vill inte gå längre än så när det gäller att beskriva vad vi kan göra och vad vi kanske till och med gör på Kuba. Det lämpar sig, av skäl som är relativt lätt insedda, inte för ett riksdagsprotokoll som är tillgängligt också för dem som vi inte vill ska få denna information i sin helhet”, sa Bildt i juni 2007 i en interpellationsdebatt med folkpartiets utrikespolitiske taleskvinna Birgitta Ohlsson.

Hon hade interpellerat till Bildt med den otåliga frågan om vad Sverige och vår ambassad sysslar med på Kuba. Och Ohlsson kände sig nöjd:

– Naturligtvis gör det sig inte i denna kammare att beskriva detaljerat på vilket sätt Sverige genomför demokratistöd till Kuba.


Så här ser delar av USA offentliga anslag till den kubanska oppositionen ut. Den hemliga fonden på 50 miljoner dollar redovisas inte. Inte heller Sidas hemliga fond.


Kraschen på Kuba

När det kristdemokratiska ungdomsförbundets dåvarande ordförande Aron Modig i juli 2012 kraschade den inhyrda bilen som han och Angel Carromero, tredjemannen i spanska högerns (PP) ungdomsförbund Nya Generationer, hade hyrt i Havanna, uppdagads det att Modig förfogade över en påse med 4.000 euros som han skulle överlämna till Oswaldo Payá från det lilla okända kristdemokratiska partiet på Kuba. Det var ett så kallat PAO-stöd, direkt partistöd som svenska skattebetalare står för.

Sidas pressekreterare Anders Maxson sa 2013 att Sida inte har någon verksamhet för Kuba. Men i Sidas budgetunderlag för 2011-2013 beskrevs “ett mindre program för att främja demokrati och mänskliga rättigheter i Kuba”, dock utan att ange några kronor och ören. Rubriken för detta hemliga program är slående likt den nuvarande regeringens avsiktsförklaring för Kuba.

Det kristna magasinet Världen Idag skrev 2013:

“En del av demokratibiståndet verkar gå direkt genom Sveriges ambassad i Havanna. Detta är till exempel en av de utländska beskickningar dit oppositionella kubaner kan vända sig för att använda en dator gratis och utan att riskera att lämna digitala fotspår efter sig. Att ambassaderna skulle vara navet för det svenska stödet till ´demokratiska dissidenter och medborgerliga demokratirörelser` i länder som Kuba, signalerade Gunilla Carlsson redan 2008”.



Aron Modig på presskonferensen i Havanna där han erkände att han hade tagit in 4000 euros i Kuba, så kallat "PAO-stöd". Det är ett direktstöd som de svenska riksdagspartierna förmedlar till sina broderpartier i utlandet. Om detta stöd inte redovisas för respektive myndigheter blir stödet direkt olagligt. I Sverige döms en person för en dylik aktion till flera års fängelse eftersom det handlar om stöd från utländsk makt. I Kubas fall handlar det dessutom om små politiska grupper som har målet att störta regeringen.


”Varken bekräfta eller dementera”

Och jag ställer frågan till Håstad:

Finns det även nu ett icke offentligt ekonomiskt eller annat stöd till de kubanska mottagarna som under den förra regeringen?

– Det kan vi varken bekräfta eller dementera.

Varför inte det?

– Nej, det är inte min roll att göra.

Svenska skattebetalare vet då inte om det går skattepengar till kubanska organisationer som inte offentliggörs?

– Nej, som jag säger, jag kan varken bekräfta eller dementera just den delen.

(Vilket i praktiken betyder att så är fallet, det vill säga att det finns ett hemligt Sidakonto för oppositionen på Kuba).

Du och Sida har varit i Kuba och träffat personer och organisationer. Finns det några av de organisationer som har fått USA-stöd som du träffade på Kuba (Håstad fick innan intervjun tillsänt sig en lista på de 31 kubanska organisationer som 2015 fick fyra miljoner dollar av NED)?

– Nej, det finns ingen av dem som finns på (NED:s) listan.

NED:s webb i internet där 31 kubanska eller kuban-amerikanska organisationer fick sammanlagt fyra miljoner dollar i stöd från CIA:s civila täckorganisation.


Vad säger den kubanska regeringen om att svenska regeringen ska betala ut 90 miljoner kronor till organisationer som kubanerna till större delen betraktar som samhällsomstörtande element, finansierade av USA och EU?

– Kubanerna är positivt inställda eftersom det bygger på den överenskommelse som slöts i december 2015. Vi har haft möten med Kubas ambassadör som ju faktiskt är väldigt positiv och nyfiken på det vi kommer kunna samarbeta kring. Sedan vet vi inte vad det exakt kommer att bli. I samtalen låter det som om man kan arbeta kring jämställdhet, områden som kanske inte är lika politiskt känsliga som till exempel HBTQ-rättigheter. . . Det här bygger på en dialog med Kuba.

Visste kubanerna i december 2015 att 90 miljoner kronor skulle avsättas till kubanska organisationer?

– Ja, alltså vi vet ju inte om det är kubanska organisationer, vi är inte riktigt färdiga där. . . men de (Kubas regering) visste att det fanns, . . jag är inte riktigt säker på att det fanns en summa och att de visste att det var exakt 90 miljoner. Men de visste att det var ett samarbete där Sverige hade som ambition att arbeta med en modernisering av både ekonomin och samhällsstyrning, mänskliga rättigheter, hbtq-rättigheter, det visste de, absolut, det har vi pratat om.

Hur kommer det ekonomiska stödet till det så kallade civilsamhället att utbetalas och vilken roll kommer ambassaden i Havanna ha i förhållandet till de kubanska mottagarna?

– Sida kommer att anpassa det efter organisation. Det är för tidigt att säga nu. Ambassaden i Havanna har en viktig roll, både för att föra dialog med kubanska samarbetspartner och följa upp samarbetet.




domingo, 4 de diciembre de 2016

Fidel, Norrskensflamman och den kubanska revolutionen, en efterblick


Flammans från den 3 mars 1940: En grupp som leddes av Luleås polischef, två infanteriofficerare från Luleå regemente samt två journalister från högerns dagstidning Norrbottens-Kuriren, anlade en mordbrand i Norrskensflammans tryckeri varvid fem personer, tidningens kassör, två kvinnliga anställda samt två unga flickor mördades i det fascistiska attentatet. Men Norrskensflamman kunde inte skrämmas till tystnad, vilket var motivet för attentatet utan fortsatte sin principfasta kamp för Norrbottens arbetande. Redan dagen efter kom tidningen ut. Tidningens internationalistiska karaktär märktes i dess utrikesbevakning där Kuba, via Norrskensflammans stationerade reporter Karl Staf, rapporterade nästan dagligen om den kubanska revolutionens utveckling. Ingen annan svensk tidning hade en så komplett bevakning av den viktigaste händelsen i Latinamerika och Karibien som Norrskensflamman. Foto på Karl Staf: Elena Kasian.


Fidel, Norrskensflamman och den kubanska revolutionen

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2016-12-04 / Den legendariska Norrskensflamman utgjorde i Sverige en extraordinär källa om den kubanska revolutionen. Under nära 25 år hade tidningen en egen reporter på den karibiska ön som samtidigt bevakade hela kontinenten. Få läsare som Norrskensflammans var så insatta i det kubanska temat.

Norrskensflamman hade som dagstidning en unik bevakning av den kubanska revolutionen från dess linda, ja redan innan Revolutionens seger 1 januari 1959. Att gå in i de fragila tidningsläggen som sträcker sig från 2 oktober 1906, tidningens födelse, och studera de historiska händelserna av det förra seklet var och är en fascinerande sak. En guldgruva för historiker. Fram till att Flamman upphörde som dagstidning på hösten 1989 kunde man gå ner i källaren i tidningshuset i Luleå (fram till flytten oktober 1986) eller Spånga (fram till 1990) och öppna de historiska sidorna över en världs politiska, ekonomiska och sociala omvälvningar.

Norrskensflammans reporter i Sovjetunionen, Kina och Kuba

Karl Staf var den lille tystlåtne kommunistiske sjömannen som anslöt sig till de Internationella Brigaderna på Republikens sida i Spanien. De var närmare 700 svenskar, den förkrossande majoriteten ungkommunister, som med sitt liv som insats ställde upp för Republiken och för att slå tillbaka den spanska fascismen och det växande krigshotet representerat av det fascistiska Hitlertyskland.

Staf återvände levande till Sverige men reste över sundet till Danmark där han anslöt sig till den antifascistiska underjordiska kampen mot den tyska ockupationen. Efter tre månader greps han av tyskarna och skickades till Tyskland där han sattes in på tukthus, en värre variant än koncentrationsläger. USA-trupperna befriade honom 1945. Väl hemma i Sverige skickades han av det svenska kommunistpartiet till Moskva där han blev Norrskensflammans och Ny Dags korrespondent.

När revolutionen segrade i Kina 1949 dröjde det inte många år förrän Staf skickades dit av de nämnda tidningarna och var reporter i Kina fram tills brytningen 1964 mellan Kina och Sovjetunionen. Hans bok ”Maoismen, myt eller realitet” var en politisk uppgörelse med fenomen som det ”Stora Språnget”, kulturrevolutionens destruktiva företeelser med flera teman.

När Revolutionen segrade på Kuba 1959 var Staf fortfarande kvar i Kina. Men det dröjde inte många år förrän även den unga revolutionen i Karibien tog emot den kortväxte men satte reportern som föddes i Stockholm men växte upp i Helsingborg och Köpenhamn.

Truppenheter av den mäktiga Thälmanbrigaden som Karl Staf tillhörde under försvaret av Republiken i Spanien.


Flamman och Staf som studiekälla hos Nordiska Arbetsbrigaden

Medlemmarna i Svensk-Kubanska och de som höll i Föreningens studiecirklar på 1970-och 80-talen hade en enorm källa i Karl Stafs oräkneliga och unika reportage från den karibiska ön. Frågor som dök upp på studiecirklar om ”de kubanska pensionärernas eller kvinnornas rättigheter” fann ofta svaren i Kalles reportage.

Den Nordiska Arbetsbrigadens (Island, Norge, Sverige, Danmark och Finland) 200 deltagare som varje sommar flög till Kuba, flockades alltid kring Staf när han dök upp på ”El Campamento Julio Antonio Mella”, i närheten av byn Caimito de Guayabal, 45 kilometer väster om Havanna. En underbar plats där tusentals människor från hela världen har varit inkvarterade och som klockan 06.00, just när den mjuka karibiska morgonsolen går upp bakom palmer och den fuktiga vegetationen runt lägret, vaknat av de mjuka pianotonerna och den vibrerande rösten från Sara Gonzalez´ ”La Victoria”, en hyllning till de som kämpade och föll mot den USA-ledda invasionen i Grisbukten den 16 april 1961.

Det var första gången som USA-imperialismen led ett militärt nederlag på den amerikanska kontinenten. Men det var också historiskt så till vida att Fidel, inför hundratusentals kubaner på Revolutionsplatsen i Havanna förklarade den första socialistiska revolutionen seger på den amerikanska kontinenten. Ett dubbelt nederlag för Vita huset mitt under det kalla kriget efter att Revolutionen hade antagit en socialistisk karaktär.

Karl Staf talade om allt detta när de nordiska brigadörerna andäktigt lyssnade på honom i den stora föreläsningssalen i lägret och kände de historiska vindarna i palmerna.

Flammans latinamerikakorrespondent som få i världen en levande databas men med en politisk praktisk erfarenhet av den internationella klasskampen. Med sitt rödlätta ansikte beskrev han historiska fakta och skeenden i den internationella revolutionära rörelsens kamp och erfarenheter med egna självupplevda politiska erfarenheter.

Karl Erik Persson, en glad brigadör från Nordiska Arbetsbrigaden 1980 kör fram cement till byggnationen av nya lägenheter utanför Havanna. Foto: Lasse Willén.


Till Revolutionens Nicaragua

När revolutionen i Nicaragua segrade den 19 juli 1979 hade Staf redan landat på flygplatsen i Managua som skulle döpas om till Augusto Cesar Sandino. Gerillastyrkorna på landningsbanan som tog emot med Staf och planet sköt segerrikt mot himlen med sina smattrande kulsprutegevär. De trodde att det var den Nationella Försoningsjuntan med Daniel Ortega i spetsen som hade landat. Men det var Staf och ett antal kubanska reportrar som landade i ett plan från Costa Rica. Några minuter senare landade Försoningsjuntan i Managua i ett plan som hade lyft från ”Revolutionens Huvudstad” Leon, vid stillahavskusten, som befriades av de sandinistiska gerillastyrkorna redan den 20 juni, 1979.

– En gerillasoldat frågade mig vad tidningen hette som jag skrev för och jag sa: ”La Llama de Aurora Boreal” (Norrskensflamman) och han imponerades av ”det vackra namnet” och meteorologiska fenomenet i närheten av Nordpolen, berättade Karl.

Flammans 80-årsjubileum. . . på Kuba

När Flamman fyllde 80 år, den 2 oktober 1986, genomfördes flera stora möten och hyllningar till tidningsveteranen som överlevt bombattentat, fem mord och halvfascistisk statsterror, både under det andra världskrigets transportförbud, då kommunistiska järnvägare smugglade Norrskensflamman och Ny Dag på landets järnvägar som under de kalla kriget på både 1940- som 1950-talet. Inte under en enda dag lyckades Staten och det politiska etablissemanget stoppa utgivningen av de bägge dagstidningarna eller partiets regionala tidningar som mest uppgick till hela 14 i Sverige.

Men den stora hyllningen genomförde Norrskensflamman genom att genomföra en kryssning till DDR, Baltikum och Leningrad på sommaren 1987. I december 1987 gick ytterligare en jubileumsresa till Kuba. Då hade Flamman i oktober 1986 flyttat från Luleå till Spånga, Stockholm.

Och i Kuba väntade Karl Staf och Fidel!

Bland de många studiebesök och utflykter som genomfördes med den närmare 100 personer starka svenska delegationen var mötet i ett av Havannas bostadskvarter det som kanske deltagarna från Sverige minns bäst och som hade Fidel som talare.

Kuba och kommunistpartiet hade redan innan Gorbatjov i Sovjetunionen hade lanserat sin perestrojka och glasnost inlett en upprensning av byråkrati och stelbenthet inom statsförvaltning och kommunistpartiets inre och yttre liv. Och det var det som Fidel till stora delar talade om under de två timmarna han riktade sig till invånarna i det enkla bostadsområdet. Invånarna lyssnade med hänförelse och applåderade och ropade slagord till stöd för revolutionen.

Men orosmoln siktade i horisonten.

"Macheteros" i Matanzasprovinsen på Kubas då största sockerbruk, Mario Muñoz. När bensinen tog slut i november 1990, tog landsbygdens proletär fram macheten och inledde arbetet med att hugga ner de mogna sockerrören. Den Ekonomiska Specialperioden inleddes, en av de svåraste etapperna i den kubanska revolutionens historia, omöjlig att övervinna om det inte existerade frihet och folkmakt. FOTO: DICK EMANUELSSON


Den Ekonomiska Specialperioden

En av ”De Fem”, Rene Gonzalez, en av fem kubanska underrättelseagenter från det kubanska inrikesministeriets kontraspionage ”stal” ett plan i Havanna och flög till Miami i december 1990. Det var samtidigt som Den Ekonomiska Specialperioden hade inletts över hela ön.

Jag kom dit en månad tidigare, i november 1990 och kunde se hur brutalt bränslebristen slog. Knappt en enda bil på Havannas breda gator. Kina skickade över tusentals cyklar som ersatte de bensin- eller dieseldrivna fordonen.

Mitt under ett reportage för Flamman som jag gjorde på Kubas största sockerplantage, Mario Muñoz, i provinsen Matanzas, kom föraren till ett jättelikt fordon som högg sockerrören fram till chefen för sockerbruket och sa att han hade förbrukat de sista dropparna bränsle. “Japp, det är inget att göra”, konstaterade chefen krasst, ”då får ´Los Macheteros´ ta över huggandet”.

Och så blev det. Så långt mina ögon nådde i horisonten såg jag hundratals hektar fullväxta sockerrör som redan under reportagets gång började huggas ned av sammanbitna kraftiga ”macheteros”, svarta, vita eller mulatter som tog över efter maskinerna. Macheterna ersatte maskinerna. Blockaden kunde inte besegra Revolutionen, trots att 85 procent av Kubas utrikeshandel försvann när även Sovjetunionen och dess handelsförbindelser med Kuba försvann.

Kubanernas kreativitet och uppfinnesförmåga sattes på prov under de dryga tio år Specialperioden pågick. Det kubanska folket bokstavligen blev ”smärtare” om midjan. Men Revolutionen bestod. Och det skrev vi och rapporterade om i Norrskensflamman. Olyckskorparna muttrade och insåg att de hade dansat innan orkestern anlände.

Ibland fanns det inget bröd till frukosten på det vackra hotellet ”Inglaterra” i Gamla Stan. Den revolutionära medvetenheten och disciplinen sattes sannerligen på prov.

Dick Emanuelsson efter att ha intervjuat René Rodriguez i november 2014, en av "De Fem" som neutraliserade en mängd väpnade aktioner mot Kuba från Miami. Men trots att "De Fem" meddelade USA-myndigheterna om kontrarevolutionärernas planerade väpnade aktioner, var det inte dessa som fängslades utan i stället "De Fem".


”Diktaturen som inte föll”

I Miami, Washington, Berlin och varför inte, i Stockholm växte förhoppningarna hos politiska krafter, från högern till antikommunister hos socialdemokratin om att Kuba skulle falla. Bror Perjus, socialdemokratisk chefredaktör på Mål&Medel, som jag kände personligen och hade och har stor respekt för, bjöd in den dåvarande generalsekreteraren för Livs´ international, Dan Gallin, till en presskonferens på LO-Borgen. Pompöst kalkylerade denne antikommunist att “Castrodiktaturen har bara några månader kvar innan den faller”.

Nu har det gått snart 27 år och Gallin är förmodligen pensionerad och bortglömd. Den internationella fackföreningsrörelsen är mer än nerslagen i stövelskaften än någonsin efter drygt 25 år efter att socialrealismens länder föll samman och ett nytt styrkeförhållande till förmån för imperialismen uppstod i världen.

Facken i världen har inte längre kvar den kraft den hade innan. Med undantag för Venezuela existerar det i dag ingen reell fackföreningsrörelse längre i Latinamerika. Nyliberalismen har avväpnat arbetarklassens försvarsorganisationer och bara de offentliga fackförbunden på kontinenten kan erbjuda ett relativt motstånd mot regeringarnas nedskärningar och arbetarfientliga politik.

Facken slåss för sin existens och överlevnad medan den kubanska revolutionen finner nya former för att utveckla sin ekonomi i de nya styrkeförhållandena i världen. Hade Gallin och Perjus och de socialdemokratiskt styrda landsorganisationerna i världen begripit att Kuba och de revolutionära vänsterkrafterna varken var diktatur respektive fiende, utan i stället en allierad till den internationella arbetarrörelsen, ja då kanske Europa och världen hade sett annorlunda ut i dag.

Bror Perjus och Dan Gallin, grovt felkalkylerande 1990 om den kubanska revolutionens öde.


1990 och 2016, Bush och Trump

Den kubanske kontraagenten Rene Gonzalez lurade både sin fru, barn och resten av det kubanska samhället under närmare tio år. De trodde att han var en förrädare, en som svek Revolutionen när han stal planet och flög under radarn och senare landade i Miami och infiltrerade de kubanska kontrarevolutionärerna innersta kretsar. På så sätt kom han över information som krypterades och skickades till Havanna som förvarnades av både väpnade attacker som propagandistiska provokationer mot Kuba med målsättningen att skapa förevändning för en väpnad USA-intervention av Kuba. Inte för inte genomförde CIA och dess lönnmördare 638 olika mordförsök mot Fidel. Revolutionen begrep att den måste ha en säkerhetstjänst för att försvara folket och Revolutionen mot dem som predikar ”demokrsti och frihet” men som praktiserar motsatsen, både i och utanför USA.

När jag intervjuade Rene Gonzalez den 28 november 2014 i Havanna, efter att han avtjänat 14 år i USA-fängelser, återstod det bara drygt två veckor innan hans tre andra kamrater skulle friges som en gest av Obama för att återupprätta de diplomatiska relationerna som USA bröt 1961. Bara en liten grupp inom den kubanska regeringen hade kännedom om den kommande islossningen. Innan hade elva USA-presidenter med alla medel försökt att krossa den kubanska revolutionen, men de gick bet!

Under hela 1980-talet hade president Ronald Reagan (1981-1989), en antikommunistisk relik från det kalla krigets McCarthyepok från 1950-talet mer eller mindre öppet hotat Kuba. Han skulle komma att avlösas i Vita Huset av den förre CIA-chefen Georg H.W. Bush (20 januari 1989-20 januari 1993). Hoten och blockaden växte respektive förstärktes i synnerhet efter att Sovjetunionen hade rasat samman. Inte bara Reagan, Bush och Gallin trodde att Kuba skulle bli en ”enkel match”. På DN:s, Svd:s eller TV och Radion framträdde de politiska utrikespolitiska ”experterna” och prognostiserade revolutionens undergång. Men de misstog sig gruvligt, än en gång.

Studenter på taket för Havannas Universitet, tränar för att nedkämpa en möjlig USA-invasion. FOTO: DICK EMANUELSSON.


Studenterna försvarar sitt universitet, med geväret i hand

En novembersöndag i centrala Havanna 1990 hörde jag på avstånd skottlossning och pansarbilar som rullade upp och förbi Hotel Havana Libre (f.d. Hotel Hilton). Från universitetsbibliotekets tak såg jag en kvinnlig och manlig student spänna upp ”V:et” för sitt kulsprutegevär. Plötsligt från ingenstans dök den ryska militärhelikoptern upp som transporterar närmare 30 militärer och från bägge sidor, taket och luften, utbröt våldsam skottväxling.

Studenterna simulerade försvar av sitt universitet mot en militär invasion av USA-trupper. De ryckte fram ned för Alma Maters trappor och sköt med sina Kaloschnikovs mot fienden.

Mot den stat som hade använt Havanna som ”en enda stor bordell” svarade kubanernas med att organisera sig i de Revolutionära Territorialstyrkorna. I varje bostadskvarter, skola och fabrik dammades gevären än en gång av och kubanerna tränade varje söndag under 1990-talet för att stå militärt beredda emot en USA-invasion.



"Hasta la Victoria Siempre, Comandante!" var studenternas slagord söndagsmorgonen i november 1990. FOTO: DICK EMANUELSSON.


Trump hotar och får svar

I dag hotar Donald Trump den kubanska regeringen och folket med att säga upp det avtal som slöts mellan de bägge staterna 2015. Inte för att blockaden har lättat, tvärtom. Men viktiga beslut har tagits för att lätta på spänningen och den krigsrisk som har rått de senaste halvseklet som resultat av USA:s besatthet av att störta en suverän stats regering.

Trump har inte lärt ett smack av historien. Han tror att han med den gamla utlevade knölpåkspolitiken kan tvinga kubanerna att acceptera dennes syn på ekonomi, politik och politiska partier. Han vill att kubanerna återigen ska lägga ut den röda mattan för maffia och storkapital från USA, att de kubanska kvinnorna ska låna ut sina kroppar till perversa nordamerikaner eller att den kubanska jorden ska återföras till den sociala parasitära klass som utnyttjade den USA-stödda marionettregimen Batista för egna personliga och ekonomiska intressen.


Den reaktionära högerextrema kuba-kolonin i södra Florida röstade på Trump i presidentvalet i tron att han ska riva upp det avtal som Obama skrev under förra året. Blockaden mot Kuba är intakt och har till och med försämrats, trots avtalet. Med Trump är en återgång till den klassiska knölpåkspolitiken möjlig, vilket visar att Trump och hans rådgivare inte har begripit att Kubas folk går inte att underkuva.


En miljon på Revolutionsplatsen

Just när jag skriver de sista raderna i återblicken om Norrskensflammans bild av vad som hände och utspelades under viktiga år i den kubanska samhällsutvecklingen, tar Havanna farväl av sin Kommendant. Fidels kremerade kvarlevor transporterades i en bilkortege från Havanna till Santiago de Cuba, längst ner i Kubas sydöstra hörn där han begravdes den 4 december.

Till och med CNN sände från Revolutionsplatsen och tvingades, inför de övertygande videosekvenserna av torget, tillstå att hundratusentals kubaner tog farväl av sin landsfader. I Dagens Nyheter har jag inte sett en enda spaltrad eller bild om det historiska massmötet i Havanna igår kväll. Sveriges Radios korrespondent sägs ha sett ett antal skolbarn gå mot Revolutionsplatsen. Den svenska mediebevakningen av temat Fidel borde vara ett stående ämne på universitetens journalistfakulteter om hur en opinion manipuleras och metoderna för denna.

"Fidel lever i hjärtat hos ungdomen", har denne unge kuban skrivit.

Sorg, i alla åldrar.

Den latinamerikanska Tv-kanalen Telesur har sedan den 25 november, då dödsbudet om Fidel kom, sänt oavbrutet från Kuba. Och för den som vill se går det inte att missta sig på den äkta känsla av sorg som det kubanska folket genomlider just nu.

Studenterna på universitet i Havanna visade att de också stöder revolutionen som sina föregångare från november 1990. I tiotusentals strömmade de ner för samma trappa i Alma Mater för att delta på massmötet med en miljon landsmän som när de slog tillbaka den simulerade attacken från USA i november 1990. Stefan Löfven skulle förmodligen vara nöjd om han lyckades fylla Norra Latins skolgård i Stockholm på 1 maj. Att Sveriges statschef kungen med sällskap Silvia och Wallström inte flög till Havanna utan föredrog att flyga till Saudiarabien för att delta i begravningen av någon avliden prins i det medeltida hovet, är bara politiskt följdriktigt.

Världen står inför nya utmaningar. Med Fidels fysiska bortgång den 25 november har ett tomrum onekligen uppstått. Men till skillnad mot den 25 november 1956, då yachten ´Granma´ lämnade Rio Tuxpan i den mexikanska delstaten Veracruz, var det 82 revolutionärer som var fast beslutna att störta den politiska, sociala och ekonomiska modell som USA påtvingat Kuba sedan 1903. Igår kväll stod en miljon kubaner på Revolutionsplatsen och utgör ett bokstavligt fysiskt kollektivt arv från Fidel och den grupp av ”Barbudos” som överlevde när de anlände till den kubanska kusten i början av december 1956 och utsattes för urskillningslösa bombningar av Batistas flygvapen.



USA:s män mördade tio alfabetisörer

På Revolutionsplatsen igår kväll (tisdag 29 november) var det ett kollektiv, ett helt folk som tog farväl och svor att bära Fidels arv vidare.

Raul Castro, som var en av de 82 på Granma, beskrev i sitt avskedstal till kampbrodern hur 250.000 unga kubaner, kvinnor och män lämnade städerna 1960 för att dra ut på landsbygden och upp i bergen för att lära sina landsmän i alla åldrar att lära sig läsa och skriva. I den kampen mördades tio av dessa alfabetisörer av de USA-stödda kontrarevolutionärerna i bergen i Escambray. Men den 22 december 1962 kunde Fidel på Revolutionsplatsen utropa; ”Kuba, fritt från analfabetism”!

Vem har intresse av att människor inte varken kan läsa eller skriva, att inte göra sig förstådd i skrift? Att inte kunna studera och djupare förstå sin omgivning?

Mina tankar ledde mig till militärkuppen i Honduras den 28 juni 2009. En brigad av kubanska pedagoger hade anlänt till Honduras efter att liberalen Manuel Zelaya hade valts till president i november 2005 och tillträdde presidentposten 27 januari 2006. Då var 26 procent av honduranerna analfabeter. När militärkuppen genomfördes och Zelaya störtades hade analfabetismen reducerats till hälften av det kubanska programmet ¡”Yo sí puedo”!, visst kan jag.

Den civila-militära juntans första beslut var att utvisa den kubanska lärarkontingenten och ställer oss inför frågan;

”Demokrati, för vem, för vad och i vems intresse”?

Och Karl Staf?

Han återvände till Sverige. Och han sa i en intervju Flamman 2006, som jag dessvärre inte minns vem som skrev intervjun, men Staf säger att han ångrar inget. Utom en sak.

– Att jag lämnade Kuba. Jag levde ett helt annat liv där. Där kom vänner och hälsade på, här (i Sverige) lever man som en enstöring.

Denna text är ett kapitel i journalisten Dick Emanuelssons bok om hans år på Norrskensflamman och i Latinamerika.

Läs mer: