domingo, 16 de agosto de 2015

Cuba-EE.UU.: “Hay que ver que uso hará EEUU de su tienda habanera”


14 de agosto, 2015, Día histórico; La reapertura después 54 años sin relaciones diplomáticas.




Cuba-EE.UU.: “Hay que ver que uso hará EEUU de su tienda habanera”

Por Dick Emanuelsson, ANNCOL
 
Entrevista con Jean-Guy Allard sobre las nuevas relaciones diplomáticas Cuba-EE.UU.

TEGUCIGALPA / LA HABANA / 2015-08-16 / Como un día histórico ha sido caracterizado la reapertura de las relaciones diplomáticas entre Cuba-EEUU. El viernes pasado, el 14 de agosto 2015, el secretario de estado, John Kerry, declaró abierta la embajada estadounidense en La Habana.

Jean-Guy Allard.
ANNCOL ha hablado con Jean-Guy Allard, canadiense y un veterano en el periodismo. Fue editor y periodista durante casi 30 años en Le Journal de Montréal y Le Journal de Québec, relata Wikipedia. Desde el 2000 está acreditado en La Habana y es uno de los mejores referentes para otros colegas cuando fuentes se trata sobre la isla. Ha escrito varios libros sobre la guerra psicológica y cómo los medios corporativos y diferentes ong´s juegan el papel al servicio del Imperio.

¿Qué lectura haces sobre la declaración y el discurso de Kerry en La Habana en donde dijo: “Ni enemigos, ni rivales; vecinos”?

– Yo ni me pregunto si dice la verdad. Kerry, que sea en La Habana o en otras partes del mundo, da su show. Y es ciertamente un buen showman. Al canciller cubano, lo llama Bruno, como si fuera su partner de golf. Pero detrás de estas relaciones públicas, hay la estrategia norteamericana para América Latina. Y en esta partida de ajedrez ¿qué otra cosa puede buscar Kerry a parte de los intereses del imperio? ¿No se refirió a América Latina como “nuestro patio trasero” hace unos meses? “Ni enemigos, ni rivales; vecinos”, muy bien. ¿Normalización? Excelente. Pero ahora urge levantar el bloqueo y terminar con más de medio siglo de malos tratos a los cubanos. Come se dice en La Habana: deja la bobería y ponte pa'eso.

¿Qué distingue la actual situación con la nueva con relaciones diplomáticas (a parte asuntos consulares, etcétera) si se mantiene el bloqueo?

– Pienso yo que lo bueno para Cuba es que la maquinaria de desinformación de EEUU tuvo que “lavar” la imagen de Cuba. Siempre me recordó cómo pasó lo mismo con Raúl, que lo que les ocurrió a Mao y Yasser Arafat, que pasaron de diabólicos a simpáticos de un día por el otro. Cuando al imperio le convino. Cuba es ahora un país decente y al día siguiente los países europeos, confirmando su
servilismo execrable, volaban hacia La Habana a presentar sus respetos. Ya en eso Cuba ganó. Hay que ver que uso hará EEUU de su tienda habanera. Hasta ahora la presencia norteamericana en La Habana significó espionaje, infiltración, captación, penetración... a ver si la nueva diplomacia USA se civilizará. Como debe ser entre “vecinos”. Pero mirando a las demás embajadas norteamericana en los países progresistas de América Latina, uno se pregunta. ¿Que será el nuevo “look” de la actividad subversiva de EEUU en La Habana? Porque no renunciarán a la injerencia, la afinarán.

Fidel expresó el día ante de su llegada a la isla John Kerry, que Estados Unidos “se adeuda a Cuba las indemnizaciones equivalentes a daños, que ascienden a cuantiosos millones de dólares”. ¿Los cubanos han planteado el tema en las negociaciones ante del establecimiento de las relaciones diplomáticas? ¿Cuáles son las posibilidades reales que se cambie la mayoría en el congreso norteamericano a favor de un levantamiento del bloqueo?

– Fidel metió el dedo en tremenda llaga. Cuando los norteamericanos reclaman compensación por las nacionalizaciones. El canciller cubano sí se refirió al tema. Fidel tal vez quiso subrayar el peso de este tema por debatir. No se puede martirizar un pueblo durante cinco décadas sin pagar por los daños. Y los daños son enormes. 



Algunos comentarios han dicho que con la embajada abierta en La Habana, la oposición liderada por Yoani Sánchez o Las Damas en Blanco tendrá más espacio de maniobra contra el gobierno cubano. Kerry también, en su discurso, hablaba de “transformaciones democráticas” en Cuba. ¿Cómo interpreta tú este escenario y cuál es la base social que los mencionados grupos tienen en Cuba?

– En Cuba, los disidentes, tan famosos y promocionados por la prensa a fuera, son menos que transparentes. ¿Yoani Sánchez? ¿Quién será? Mejor hablar de Mickey Mouse. O de Shakira. Las Damas De Blanco se han dado mucho más visibilidad. El habanero está acostumbrado a sus marchas a las cuales nadie se suma. Toda la disidencia en Cuba está - o era - orientada hacia el mercado exterior. El que da “donaciones”. El canciller cubano replicó a la referencia de Kerry en materia de democracia que la de Washington pertenecía a las corporaciones mientras existe en Cuba un sistema electoral que nace a nivel de los barrios. Con los Clinton y los Bush de candidatos por 2016, Kerry pudiera buscarse otro tema de discordia.



¿Qué pasará ahora en Miami?

– Ya se ve la confusión en el zoológico del anticastrismo. Ni se saben de qué forma reciclarse. Mejor se dediquen a otra causa. Esta industria que generó millones durante décadas, que hizo la fortuna de cientos de miameros, ya no da. Miami de ciudad CIA, pasó a capital del narco y ahora se dice que es la Meca del porno. La Miami gusanera se inició con los gánsteres de Batista y se desarrolló con el dinero de la Compañía. En gran parte es una colonia de oportunistas. Y la “lucha” contra Cuba ya no da. La Ros-Lehtinen es vieja, es tiempo que se jubile. La esperan en Israel. Los Díaz-Balart y sus semejantes encontrarán su futuro en Colombia donde les sobran los “buenos” contactos. Miami tendrá, tarde o temprano, que reorientarse hacia los negocios con Cuba. Los sanos que se impondrán en la nueva relación “entre vecinos”.

lunes, 27 de abril de 2015

Reportajes CUBA: Luz verde para pequeños capitalistas y Zona Económica Especial ¿fortalece el socialismo?

El moderno puerto de contenedores de Mariel, una pesadilla para el puerto privado de Miami. Foto: ZEDM.




Reportajes CUBA: Luz verde para pequeños capitalistas y Zona Económica Especial ¿fortalece el socialismo?

POR DICK EMANUELSSON


HABANA / 2015-04-27 / Recientemente el periodista Dick Emanuelsson visitó la isla y tomó el pulso sobre la perspectiva y las posibilidades de fortalecer la economía cubana.

En estos reportajes regresa al restaurante “La Moneda Cubana”. Lo visitó la primera vez en octubre del 2011, solo seis meses después del histórico 6º extraordinario congreso del Partido Comunista de Cuba en abril 2011 en donde los delegados afirmaron la Nueva Política Económica del país. Dice el dueño de “La Moneda Cubana”, que durante estos tres años ha quintuplicado el volumen de las ventas del restaurante.

En estas entrevistas habla con un representante del Ministerio de Trabajo. Afirma éste que el 2011 los cubanos que trabajaban por propia cuenta eran 157.000 trabajadores. En el cierre de octubre de 2014 fueron 476.000 trabajadores.

El puerto de Mariel, un punto estratégico en el comercio mundial.

Miami esta nervioso

El reportero sueco entrevista a Oscar Pérez Oliva Fraga, director de Evaluación de Negocio de la Zona Especial de desarrollo en Mariel. Son muy interesantes los planes que ya están en plena ejecución y en donde empresas extranjeras ya comienzan a hacer fila para establecerse.

La Zona Especial de desarrollo en Mariel cuenta con uno de los puertos más modernos del mundo para contenedores, construido por Brasil. Tiene enormes posibilidades de ser el centro de suministro de carga y descarga entre tres continentes. Recuerda que los colonialistas españoles usaban La Habana como puerto de suministro, tanto en la ida como en el regreso en sus viajes entre España y América. Por lo tanto, los accionistas del puerto privado de Miami están muy nerviosos por perder mercado. Con la ampliación del canal de Panamá y el nuevo canal que se esta construyendo en Nicaragua, pues Mariel vuelve aún más interesante geográficamente como proyecto comercial para el transporte y comercio del mundo. Y en la zona industrial de Mariel están ya empresarios de China y Rusia materializando sus inversiones. ¿Será esta una de las razones por lo cual Obama lanzó su discurso el 17 de diciembre de 2014 y anunció un cambio en las relaciones entre EE.UU.-Cuba? El gran capital estadounidense está inquieto para invertir en Mariel.

¿Y el Socialismo?

¿Y el modelo socialista? ¿Que pasará con Cuba si transnacionales invierten en zonas especiales con leyes especiales o un ejército de cubanos se dedican al trabajo individual como cualquier microempresario capitalista?

Habla el periodista con María Victoria Bernacé, asesora a la Presidencia de la ANEC, La Asociación Nacional de Economistas y Contadores de Cuba que asegura que el modelo socialista cubano no esta en cuestión. Se trata, dice, de buscar mecanismos y canales para estimular a la economía cubana y erradicar obstáculos para fortalecer las fuerzas productivas y así consolidar la base material para el modelo socialista.

El periodista Dick Emanuelsson con Oscar Pérez Oliva Fraga, director de Evaluación de Negocio de la Zona Especial de desarrollo en Mariel.

Reportajes CUBA

Por Dick Emanuelsson

 

Casi medio millón de cubanos en “Trabajo por propia cuenta”

Entrevista a JESUS OTAMENDIS, Director de Empleo del Ministerio de Trabajo

Miguel ha quintuplicado las ventas en su restaurante con la Nueva Política Económica

En tres años se quintuplicaron las ventas para Manuel y ahora planea abrir restaurantes en Mongolia y México.
Entrevista a Miguel Ángel Morales, dueño del restaurante La Moneda Cubana en Habana Vieja

Una puerta de Cuba abierta al mundo. . . La Zona Especial de desarrollo en Mariel

Entrevista con Oscar Pérez Oliva Fraga, director de Evaluación de Negocio de la Zona Especial de desarrollo en Mariel

¿Cuál es la perspectiva de la economía cubana?

Entrevista con María Victoria Bernacé, Asesora a la Presidencia de la ANEC, La Asociación Nacional de Economistas y Contadores de Cuba

viernes, 9 de enero de 2015

Exklusiv intervju med Rene González, en av “De 5” kubanska antiterroristerna i dag i frihet




Revolutionen står pall även efter 53 års USA-blockad

René Gonzalez och den svenske Latinamerikareportern Dick Emanuelsson den 28 november 2014 i Havanna.

 

Exklusiv intervju med Rene González, en av “De 5” kubanska antiterroristerna i dag i frihet


Den svenske Latinamerikareportern Dick Emanuelsson har för Proletärens räkning i Havanna intervjuat Rene González, en av De Fem kubanska antiterroristerna som i dag är fria sedan den 17 december 2014 då USA-imperialismen led ett svidande politiskt nederlag och tvingades både upprätta de diplomatiska förbindelserna med den folkvalda regeringen i Havanna som att frige De Fem.

Av Dick Emanuelsson

Video (58 min.): http://youtu.be/h8MWIeBFNRI

HAVANNA / 1990 stal han ett plan i Havanna och togs emot som en hjälte när han landade i Miami. Åtta år senare greps han och fyra andra från det kubanska kontraspionaget. Rene dömdes 2001 till 15 års fängelse. Han kamrat Gerardo dömdes till två livstidsstraff plus 15 år medan Fernando Gonzalez fick 18 år och Ramón och Antonio vardera ett (1) livstidsstraff.

Men sedan den 17 december 2014 är De Fem fria efter att Obama och den moderna delen av monopolkapitalet i USA insett att blockaden inte kunnat knäcka den kubanska revolutionen och att en marknad på tolv miljoner kubaner kan gå helt förlorad. Under 53 år stod Revolutionen pall mot den mäktigaste ekonomiska och militära stat mänskligheten har konfronterat. Trots det är Kuba förmodligen den mest självständiga stat på den amerikanska hemisfären trots att blockaden har inneburit enorma umbäranden för det kubanska folket.

– Rättegången mot De Fem innebar ett förräderi av Clinton mot överenskommelsen han hade ingått med Fidel. Jag gillar inte att tala om tortyr, men det var vad vi utsattes för i Miami. Men vi kom ut starkare än när vi gick in i fängelset.

"Fängslade för att de bekämpar terrorismen".

Så sammanfattar Rene González, 57, de 16 år han tillbringade i fängelser i USA. Han var, eller är, en agent i tjänst hos det kubanska inrikesministeriet. Hans kollegor har under mer än ett halvt sekel varit oerhört framgångsrika i att infiltrera och avslöja både den externa som interna fienden mot den kubanska revolutionen. Den som inbillar sig att en revolution kan utvecklas i fred utan att förfoga över en säkerhetstjänst begår ett strategiskt misstag. Den revolutionen begravs förr eller senare.

Uppgift: Infiltrera terroristerna

 

När René González “stal” planet och flög till Miami var det en perfekt plan för att slå in dörrarna hos de kubansk-amerikanska terroristorganisationerna i södra Florida. Därefter inledde De Fem infiltrationen och dokumentationen av terrorplanerna mot Kuba.

– Jag hade bestämt med min fru att gå på bio på eftermiddagen. Men hon blev sittande och väntade på mig som hade landat i Miami. Det var så klart ett tungt slag för där fanns också min 6-åriga dotter. Men det är en uppoffring man ibland måste göra för att avslöja terroristernas planer, säger Rene när jag vill ha detaljer över hur han lämnade Kuba.

– I Miami togs jag emot som en hjälte. För ju värre du talar om Kuba ju mer uppskattas du av dessa grupper. Det är i allmänhet personer som under decennier har odlat en besatthet och hat mot revolutionen. Därför var det rätt lätt att få kontakt med och infiltrera dessa grupper när du säger precis vad de vill höra.



Den Ekonomiska Specialperioden

 

René “flög” från Kuba i december 1990. Det var samtidigt som Den Ekonomiska Specialperioden hade inletts över hela ön. Jag kom dit en månad tidigare, i november 1990 och kunde se hur brutalt bränslebristen slog. Mitt under ett reportage jag gjorde på Kubas största sockerplantage, Mario Muñoz, i regionen Matanzas, kom föraren till ett jättelikt fordon som högg sockerrören fram till chefen för sockerbruket och sa att han hade förbrukat de sista dropparna bränsle. “Japp, konstaterade chefen nästan resignerat, då får ´Los Macheteros´ ta över huggandet”. Och så blev det. Tusentals hektar fullväxta sockerrör höggs ner manuellt av den bokstavliga machetesarmén som tog över efter maskinerna.

När bränslet tog slut i denna sockerhuggarmaskin, tog Machetesarmén över.


I Miami, Washington, Berlin och varför inte, i Stockholm växte förhoppningarna hos politiska krafter, från högern till utrikespolitiska antikommunister hos socialdemokraterna om att Kuba skulle falla. Bror Perjus, socialdemokratisk chefredaktör på Mål&Medel, bjöd in en antikommunistisk generalsekreterare för Livs´ international till en presskonferens på LO-Borgen. Där kalkylerade denne att “Castrodiktaturen har bara några månader kvar innan den faller”.

Diktatur eller demokrati?

 

Större delen av vänsterpartiets ledning, som precis hade kastat iväg “K:et”, började vackla i sin hållning inför Kuba. I dag, 25 år senare kan ingen anklaga Sjöstedt och v för prokubanska sympatier. “Kuba är en politisk diktatur. (…) USA är en politisk demokrati”, säger Sjöstedt krasst [1]. Uttalandet skulle kunna från vilken kongressman som helst i USA.

Men Revolutionen har överlevt både Kennedy, Obama och Sjöstedt de senaste 53 åren tack vare att den har stött sig på den viktigaste kraften i en revolution; det egna folket och den egna folkmakten som utarbetats i demokratiska breda debatter. Det är en utvecklad demokrati från kvarteret upp till Nationalförsamlingen. De folkvalda rapporterar öppet och regelbundet i sin valkrets vad de utför. De kan avsättas av de egna väljarna.

Det är på öppna möten i kvarteret som Kubas folkvalda föreslås och senare, i slutna val med flera kandidater, väljs.


Naturligtvis är denna folkdemokrati motsatsen till den formella borgerliga demokratin i Sverige och USA. Här exkluderas väljarna i utarbetandet av politiken, med undantag för vart fjärde år. Men i praktiken är de politiska besluten klavbundna till både det svenska stor- och finanskapitalet som EU-kommissionens nyliberala riktlinjer. De verkliga besluten tas innanför lyckta dörrar.

1990 förlorade Kuba 85 procent av sin utrikeshandel genom att Sovjetunionen föll samman. Med den förlorade Kuba den stabila energitillförseln och en tillgång på teknologi den haft sedan revolutionens början. Hoten från Pentagon och Miami om en invasion blev allt starkare. De gamla kubanska gods- och landägarna som hade lämnat Kuba när jordreformen gradvis infördes i början av 1960-talet, började packa sina resväskor för att resa tillbaka till Kuba “och ta tillbaka våra landegendomar från kommunisterna”.

Milisens söndagar

 

Det var en söndagsmorgon just i november detta 1990. Jag befann mig på Havannas universitet där kulsprutegevärens kulor sköt mot himlen när de sovjetisktillverkade stridshelikoptrarna dök neråt mot universitetsbibliotekets tak. Där fanns en ksp-skytt utplacerad som brassade på allt vad han kunde för att i detta nästan reella krigsspel skjuta ner en invasionshelikopter.

Studenterna deltog, i likhet med hela det kubanska folket, i militära övningar varje söndag för att förbereda sig militärt mot de öppna militära invasionshoten mot Kuba från grannen i norr.

En kvinnlig milissoldat försvarar sitt universitet i Havanna mot invasionstrupperna. 
Från Universitetsbibliotekets tak beskjuts anfallande flyg eller invasionstrupper.
 
Efter "slaget", segergesten från de beväpnade kubanska universitetsstuderandena.

Det är denna allvarliga politiska situation som man ska ta i beaktande när vi i dag, 25 år senare, kan konstatera att hoten mot Kuba var reella liksom krigsförberedelserna i Miami. Där övades militära landstigningsoperationer. Den psykologiska krigföringen var bedövande i medierna och det talades om att det bara var en tidsfråga innan Revolutionen skulle falla. Men den föll inte.

För att slå tillbaka provokationerna, attentaten och terrorismen i Miami mot Kuba, skickades René och fyra andra agenter till USA. Det handlade inte, säger René, om spioneri mot staten USA utan att dra fram så mycket som möjligt av terrorplanerna hos organisationerna i Miami för att undvika blodspillan i Kuba.

De Fem kände inte varandra och opererade helt oberoende av varandra för att vara så lite sårbara som möjligt i händelse av att USA:s säkerhetsorgan som CIA eller FBI skulle komma någon på spåren.

René González Sehwerert var en av De Fem som en dag 1990 fick ordern från sin överordnade att “stjäla” ett plan i Havanna och flyga till Miami och landa mitt i Orkanens Öga.

Född i USA och senare pilot i Angola

 

I en diskret lokal på en utsatt tid på en av Havannas gator träffar jag en leende René. Under den en timmes långa intervjun berättar han om sin uppväxt i Chicago, USA där han föddes den 13 augusti 1956. Hans föräldrar hade kommit dit som tusentals andra karibiska immigranter. I Renés pappas fall var han också, vid sidan av sitt yrke som stålverksarbetare, en duktig basebollspelare. Paret stödde från USA den kubanska “26:e Julirörelsens” väpnade uppror mot den USA-stödda diktatorn Batista. Efter revolutionens seger den 1 januari 1959, började pressen mot dem i USA som stödde den nya revolutionära regeringen i Havanna att kännas. Den 2 oktober 1961, när landägare och rester av diktatorn Batistas anhängare lämnade Kuba och flög till Miami, reste René och hans föräldrar tillbaka till Kuba för att delta i försvaret och uppbygget av sitt land.



Till Angola

 

I Kuba växte han upp som alla andra barn och vid 21 års ålder anmälde han sig som frivillig i de kubanska militära styrkorna. Tusentals kubanska militärer flög till undsättning för att slå tillbaka den sydafrikanska arméns invasion av Angola som stöddes av USA. I praktiken var huvudstaden Luanda omringad av allierade och styrkor till Sydafrika och grannlandet Zaire som vill störta befrielserörelsen MPLA från makten. Denna hade förklarat Angola självständigt den 11 november 1975 från den portugisiska kolonialismen som hade störtats av revolutionära underofficerare som hade tröttnat på kolonialkrigen i Afrika.

Från sovjetiska transportplan rullade T52-stridsvagnar körda av kubaner direkt ut till stridsfronten. MIG23-plan med kubanska piloter, som René, sattes också in. Efter blodiga strider under hela 1976 och 1977 hade den sydafrikanska armén, och med den det rasistiska apartheidsystemet, i praktiken besegrats. Även i Namibia kunde befrielserörelsen Swapo utropa landets självständighet och efter några år kom turen till Zimbabwe, som tidigare hette Rhodesia.

 Marktrupper som var avgörande i slaget mot Sydafrika och Zaire som understödde legoknektarna från Unita och Fnla.
 Kubanska piloter framför en MIG-23


Vad vi inte visste den 28 november 2014, dagen för intervjun med René, var att tre veckor senare skulle hans tre andra kamrater, Gerardo, Ramon och Antonio friges. Då var det fortfarande nästan helt otänkbart att se en lösning på den blockad som verkade vara helt omöjlig att lyfta. René hade frigetts efter att ha tillbringat sina 16 år i fängelser i likhet med Fernando Gonzalez. Men de tre övriga hade förberett sig på att tillbringa minst två liv bakom galler i USA. Inget hade under dessa 18 år fått dem att rubba en enda millimeter från sin politiska övertygelse, trots alla slags erbjudanden. I dag är de tillbaka i Kuba för solidariteten besegrade Imperiet, säger alla på Kuba i dag.

Pilot i Grisbukten

 

Men hur kunde René infiltrera terroristorganisationerna i Miami?

– Jag körde en dag mot Miami när jag hörde ett radioprogram där ordföranden för CUPA, Cuban-American Pilots Association talade. Den mannen hade varit pilot för invasionsstyrkorna i Playa Giron (Grisbukten) den 15-19 april 1961 i Kuba.

– Jag hör att de gör programmet från en restaurang och jag körde dit och presenterade mig. Folk hade fortfarande mig i minnet som den kubanske piloten som hade stulit ett plan i Kuba och landat i Miami. Jag bad att de skulle kontakta Kapten Ferrer som hälsade mig varmt välkommen. Via Ferrer kom jag snabbt i kontakt med andra kubanska piloter och grupper.

René skulle bland annat komma i kontakt med en av de mest omtalade och politiskt mest framgångsrika grupperna i Miami, Bröder till undsättning (Hermanos de Rescate). Det var kubanska piloter som gjorde provokativa flygningar mot Kuba för att provocera de kubanska gränstrupperna. Den 24 februari 1996, efter att ha gett flera varningar, sköt det kubanska flygvapnet ner två plan från Bröder till undsättning. De hade kränkt kubanskt luftrum och kastat ut tusentals flygblad med text mot den kubanska regeringen.

– Gruppen var viktig i den psykologiska krigföringen mot Kuba. Deras plan fylldes med journalister som flögs ut över Karibien för att bevaka hur ´Los Balseros´, båtflyktingarna, drev från Kuba mot Miami, ett groteskt skådespel. Efter nedskjutningen tog det i princip slut för organisationen, säger René.

CUPA utgjordes av en grupp nostalgiska kubaner från Batistaepoken. Några av dessa hade också flugit och stridit för diktatorn eller i invasionen av Grisbukten. Andra hade deltagit som piloter som legoknektar i Kongo med uppgiften att mörda landets nationella befrielsehjälte Patricio Lumumba, som mycket riktigt mördades. Flera av dessa återvände till Miami eller landade i Nicaragua där den USA-stödde diktatorn Anastasio Somoza kontrakterade dem. Somoza höll ut tills den 19 juli 1979 då den sandinistiska befrielsefronten FSLN störtade honom. Därför, säger René och ler återigen illmarigt, hyser de dubbelt agg mot revolutionen.

– Kapten Ferrer rådgjorde med mig om möjligheten att skicka ett förarlöst plan styrd med fjärrkontroll mot Kuba med explosiva ämnen. Senare fick jag kännedom om att en person från Nasa hade samarbetat med dem.

I högkvarteret för CUPA, Cuban-American Pilots Association, i Miami, Florida. 
En B26:a, amerikanskt bombflyg som användes vid Grisbuktsinvasionen, Kuba, i april 1961.
Den klassiska bilden vid Grisbukten i april 1961; Fidel Castro hoppar ner från en stridsvagn och leder personligen striderna mot invasionsstyrkan från USA. Vid den första invasionsdagen förklarar Fidel att Revolutionen ska anta en socialistiska karaktär.

Ches bödel

 

Det var också via kapten Ferrer som René Gonzalez lyckades infiltrera Bröder till Undsättning. När organisationen offentliggjordes deltog René vid invigningen. Där fanns även en annan person som den 8 oktober 1967 skulle bli känd i världen; Che Guevaras bödel, CIA-agenten Felix Rodriguez. René tillbringade en tid med Bröder till Undsättning. Men det fanns grupper som var mycket mer våldsammare. Det var dit som René förflyttade sin operativa verksamhet:

– PUN, el Partido Unión Nacional Democrática var en sådan organisationen. Partiet  hade ett militärt träningsläger i Miami och kopplingar till narkotikahandeln. Via Havanna satte vi FBI dem på spåren och deras finansiering upphörde. Från denna grupp bröt sig en annan grupp ut som kallade sig “Comando de Liberación Unido”, CLU. CLU leddes av en man som hade varit andreman i PUN men fängslats för narkotikatrafik. CLU var en direkt kopia av PUN och hade även ett militärt träningsläger sydväst om Miami med kopplingar till knarkkartellen i Honduras. Också denna grupp lyckades vi få upplöst.

Det var detta som i huvudsak var De Fems uppgifter på amerikanskt territorium; infiltrera i uppenbart olagliga våldsamma terrorgrupper som dessutom kränkte andra staters territorium med bas i USA. De Fem kartlade hur, vem och var dessa grupper opererade och vilka som var deras konkreta aktionsplaner. All dokumentation skickades via hemliga vägar till Havanna som bearbetade materialet för att dra de riktiga politiska och materiella slutsatserna av de samma.

Bill Clinton, Gabriel Garcia Marquez och Fidel Castro.


Fidel-Garcia Márquez-Clinton

 

Sammanlagt blev det 260 dokument som utgjorde De Fems rapporter. Den mäktiga dossiern överlämnades av den kubanska regeringen till en FBI-delegation som landade på Jose Martiflygplatsen utanför Havanna den 16 juni 1998.  USA-agenterna imponerades av omfånget och innehållet.

Men vägen till FBI hade gått via den i litteratur Nobelkrönte colombianske författaren Gabriel Garcia Marquez. Han var personligen vän med både Fidel och Bill Clinton. Budskapet gick hem och FBI-delegationen skickades av Clinton till Kuba. Där överlämnades dossiern med förhoppningen att USA-myndigheterna skulle vidta de nödvändiga åtgärderna för att stoppa framtida terroraktioner från USA-territorium.

– Jag hade ingen aning om innehållet i det övriga materialet av de 260 dokumenten. För när processen och rättegången mot oss inleddes hade allt material hemlighetsstämplats. Åklagarämbetet var noga med att inte tala om “terrorism” i målet. Ett exempel på motsatsen är när jag arresterades. Jag var då på väg mot Bahamas. För de (terroristgrupperna) hade planer på att föra in vapen där. Och eftersom jag är pilot utsågs jag av gruppen för att transportera vapnen dit. Men med arresteringen av oss fem verkställdes aldrig dessa planer.

Miamis FBI-chef i allians med terroristerna

 

René menar att målet mot De Fem var ett förräderi av Bill Clinton mot Fidel. FBI-delegationen som anlände till Kuba tackade sin motsvarighet på Kuba för den vänliga gesten, trots det iskalla politiska kriget som rådde under 1990-talet mellan Kuba och USA. FBI, som nu förfogade över dossiern, skulle vidta åtgärder när de återvände till USA, sa de. Men plötsligt greps De Fem den 12 september 1998. Tårtan vändes mot dem medan terroristerna förblev aktiva i orubbat bo i Miami.

– Det var ett förräderi och en uselhet av Clinton mot Fidel, säger en allvarlig René Gonzalez när han för ämnet på tal.

– Varför? Det är ingen som vet. Det finns element, som till exempel FBI:s chef i Miami, som är en blodig samarbetsman till terroristerna. Det är känt att han gick så långt som till att bränna personakten över Luis Posada Carriles (internationell CIA-terrorist) som är ansvarig för bomben som fördes ombord på ett kubanskt civilplan mellan Caracas-Barbados-Havanna 1976 där 73 civila dödades. Jag antar att när Miamis FBI-chef kontaktades av FBI i Washington för att följa upp innehållet i de 260 dokumenten och vidta åtgärder (mot terroristerna), vände han i stället hela processen mot oss. Rädslan hos terrorgrupperna i Miami var att samarbetet mot terrorismen mellan de två länderna skulle förstärkas och utvecklas.

Han uppger att USA-myndigheterna redan 1994 hade upptäckt De Fems nätverk. Men eftersom det inte utgjorde något som helst hot mot USA:s nationella säkerhet vidtogs inga åtgärder förrän 1998, efter att de 260 dokumenten hade överlämnats till FBI.

– Kuba hade den etiska moralen att överlämna denna information. Men Washington hade inte moral eller kurage att stå emot trycket från Miami, summerar Rene Gonzalez.

Luis Posada Carriles, till höger, ansvarig för morden på 73 civila passagerare.


Registrerade sig inte som agenter

 

Det enda brott som De Fem erkänner ha begått är att de inte registrerade sig som agenter i tjänst hos Kuba när de inledde sina operationer i Miami. Rene ler och säger:

– Jag kommenterade det erkännandet till den kvinnliga domaren med orden; “Det är som om CIA skulle skicka ett antal CIA-agenter till Afghanistan under Talibanregeringen”. Det finns ingen som helst mening till att göra det och jag tillade till domaren med eftertryck:

“Om Ni (USA:s åklagare och rättsmyndigheter) hade gjort ert jobb hade vi aldrig behövt tvingas att infiltrera (terroristorganisationerna i Miami). Det är omöjligt att vi skulle kunna infiltrera och registrera oss som agenter hos den regering som samtidigt är medansvarig till terrorismen!

– Ansvaret ligger därför hos dem (USA-myndigheterna) för att de är delaktiga i terrorismen genom att skapa, underhålla och tolerera den. Vi Fem erkände brottet att vi inte hade registrerat oss som agenter och sa; “Kör för det, ge oss de år som lagen säger”. Men de komplicerade och politiserade fallet.

Rene Gonzalez.

 

 

Rättegång i Miami och fängelse

 

Rene säger att De Fem aldrig gick över linjen för vad som är spionage genom att spana och jaga efter en regerings hemligheter. Kuba behöver inte det, säger han och menar att vad den karibiska pärlan behöver är att ständigt vara förberedd på försvaret av sin nation.

– Därför behöver vi inte skicka agenter som söker sig in på hemliga militära anläggningar i jakt efter hemliga dokument och annat, understryker Rene.

Rättegången på en politiskt “förorenad” plats som Miami kan bara sluta på ett sätt; med fällande domar. Hela processen mot De Fem är kantad av skandaler och skulle ha lagts ned i en normal rättsstat.

– Alla slags legala och olagliga metoder användes. Domare och vittnen mordhotades. Bevis förstördes och domslut annullerades. De betalade tusentals dollar under bordet till journalister för att också medierna skulle “fälla” De Fem. Medierna utgjorde en del av åklagarämbetet, understryker Rene och nästan suckar vid minnet.

– Jag gillar inte att prata om tortyr i vårt fall. Men det var det som användes för att knäcka oss. Men vi gick ut ur fängelset starkare än när vi gick in, summerar den reslige agenten med en övertygelse och lugn i blicken som imponerar.

Amnesty International sa i ett uttalande att “under rättegången presenterades inga bevis för att de åtalade verkligen hade tillgång till eller hade vidarebefordrat sekretessbelagda uppgifter”. Den internationella människorättsorganisationen dömde även ut det faktum att De Fem hade varit hermetiskt isolerade och haft en begränsad tillgång till sina advokater och rättegångsdokumentation, “vilket hade undergrävt deras rätt till försvar”.

Kistan för Michael Brown, mördad av polisen i Ferguson, USA.


Ferguson och De Fem

 

Jag frågar honom hur han reagerade över det friande domslutet för den polisofficer som sköt ihjäl den unge Michael Brown i Ferguson. Och han ler återigen.

– Fallet Ferguson har en gemensam beröringspunkt med De Fem. För det första visar det rasismen i det nordamerikanska samhället. Presidenten är ytligt sett svart men styr trots det ett rasistiskt samhälle. Det misshandlar de svarta och jag blev själv vittne till det i fängelset där majoriteten av internerna är svarta. Rasismen bekräftas när åklagarna vill vinna så gör de det enkelt. Men när de vill förlora så förlorar de sina fall. Jag tror att det var det som hände i Ferguson.

– Jag har sett åklagare njuta när de har förlorat ett fall därför de är medbrottslingar till brottet. Vi har fått det bekräftat när personer som har försökt mörda Fidel och har tagits på bar gärning sedan har frigivits. Därefter har åklagaren gått ut och firat domslutet med juryn. Det var det som hände i Ferguson. Åklagarna i det fallet hade inget som helst intresse av att få till stånd en verklig anklagelseakt (mot polisen) och gjorde en synnerligen oprofessionell insats och förlorade. Därför tror jag att fallet Ferguson och De Fem har en kontaktpunkt.

Allt arbete för De Fem

 

Under hela juli månad 2004 hungerstrejkade fem medlemmar i Svensk-kubanska föreningen för att ge tryck för solidariteten med De Fem i Sverige. Jag nämner det för Rene denna för Sverige unika händelse och han berättar att han känner till aktionen. Den förstärker moralen och den revolutionära övertygelsen bakom murarna, understryker han.

– Detta är mitt land, mitt folk och samhälle som jag vill delta i arbetet för, säger han när vi börjar runda av intervjun. Men nu måste vi förstärka och bättre organisera solidariteten med Gerardo, Antonio och Ramon. Jag tror att vi har tillräckligt kraft för att skaka om Vita Huset. I september 2015 går vi till offensiv i “Washington-Kampanjen”, som vi redan nu håller på att förbereda. Jag tror att detta är det bästa ögonblicket hittills i kampen för De Fem.

Kombinationen av den internationella solidariteten och en benhård politisk övertygelse hos De Fem, blev avgörande för att De Fem skulle friges av Obama.


FRIA!

 

Sa Rene Gonzalez den 28 november.

Den 17 december landade på Jose-Martiflygplatsen de övriga tre kamraterna till Rene och Fernando.

Det kubanska folket gick ut på gatorna i spontana demonstrationer och jublade. I Miami, som också hade jublat när Rene hade landat 1990, grät spillrorna av den kontrarevolutionära kolonin och förbannade Obama. Imperiet hade återigen lidit ett oerhört pinsamt politiskt nederlag i nivå med det misslyckade invasionsförsöket i Grisbukten i april 1961.

Kuba var det sista landet att befria sig från den spanska kolonialismen på den amerikanska kontinenten, men det första landet att befria sig från USA-imperialismen och utropa en socialistisk revolution på samma hemisfär. Femtiotre år av en brottslig blockad kunde heller inte kuva detta hjältemodiga folk som den 17 december 2014 inkasserade ännu en politisk seger.

Noter: 
[1] Borgerlig oärlighet om vänstern och Kuba. Jonas Sjösteds webb.

Video (58 min.): http://youtu.be/h8MWIeBFNRI