 |
Flammans från den 3
mars 1940: En grupp som leddes av Luleås polischef, två infanteriofficerare
från Luleå regemente samt två journalister från högerns dagstidning Norrbottens-Kuriren, anlade en mordbrand i Norrskensflammans tryckeri varvid fem personer, tidningens
kassör, två kvinnliga anställda samt två unga flickor mördades i det
fascistiska attentatet. Men Norrskensflamman kunde inte skrämmas till tystnad,
vilket var motivet för attentatet utan fortsatte sin principfasta kamp för
Norrbottens arbetande. Redan dagen efter kom tidningen ut. Tidningens internationalistiska karaktär märktes i
dess utrikesbevakning där Kuba, via Norrskensflammans stationerade reporter
Karl Staf, rapporterade nästan dagligen om den kubanska revolutionens
utveckling. Ingen annan svensk tidning hade en så komplett bevakning av den
viktigaste händelsen i Latinamerika och Karibien som Norrskensflamman. Foto på Karl Staf: Elena Kasian.
|
Fidel, Norrskensflamman och den kubanska revolutionen
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 2016-12-04 / Den
legendariska Norrskensflamman utgjorde i Sverige en extraordinär källa om den
kubanska revolutionen. Under nära 25 år hade tidningen en egen reporter på den
karibiska ön som samtidigt bevakade hela kontinenten. Få läsare som
Norrskensflammans var så insatta i det kubanska temat.
Norrskensflamman hade som dagstidning en unik bevakning av den kubanska
revolutionen från dess linda, ja redan innan Revolutionens seger 1 januari 1959.
Att gå in i de fragila tidningsläggen som sträcker sig från 2 oktober 1906,
tidningens födelse, och studera de historiska händelserna av det förra seklet
var och är en fascinerande sak. En guldgruva för historiker. Fram till att
Flamman upphörde som dagstidning på hösten 1989 kunde man gå ner i källaren i
tidningshuset i Luleå (fram till flytten oktober 1986) eller Spånga (fram till
1990) och öppna de historiska sidorna över en världs politiska, ekonomiska och
sociala omvälvningar.
Norrskensflammans reporter i Sovjetunionen, Kina och Kuba
Karl Staf var den lille tystlåtne kommunistiske sjömannen som anslöt sig
till de Internationella Brigaderna på Republikens sida i Spanien. De var
närmare 700 svenskar, den förkrossande majoriteten ungkommunister, som med sitt
liv som insats ställde upp för Republiken och för att slå tillbaka den spanska
fascismen och det växande krigshotet representerat av det fascistiska
Hitlertyskland.
Staf återvände levande till Sverige men reste över sundet till Danmark
där han anslöt sig till den antifascistiska underjordiska kampen mot den tyska
ockupationen. Efter tre månader greps han av tyskarna och skickades till
Tyskland där han sattes in på tukthus, en värre variant än koncentrationsläger.
USA-trupperna befriade honom 1945. Väl hemma i Sverige skickades han av det
svenska kommunistpartiet till Moskva där han blev Norrskensflammans och Ny Dags
korrespondent.
När revolutionen segrade i Kina 1949 dröjde det inte många år förrän Staf
skickades dit av de nämnda tidningarna och var reporter i Kina fram tills
brytningen 1964 mellan Kina och Sovjetunionen. Hans bok ”Maoismen, myt eller
realitet” var en politisk uppgörelse med fenomen som det ”Stora Språnget”,
kulturrevolutionens destruktiva företeelser med flera teman.
När Revolutionen segrade på Kuba 1959 var Staf fortfarande kvar i Kina.
Men det dröjde inte många år förrän även den unga revolutionen i Karibien tog
emot den kortväxte men satte reportern som föddes i Stockholm men växte upp i
Helsingborg och Köpenhamn.
 |
| Truppenheter av den mäktiga Thälmanbrigaden som Karl Staf tillhörde under försvaret av Republiken i Spanien. |
Flamman och Staf som studiekälla hos Nordiska Arbetsbrigaden
Medlemmarna i Svensk-Kubanska och de som höll i Föreningens studiecirklar
på 1970-och 80-talen hade en enorm källa i Karl Stafs oräkneliga och unika reportage
från den karibiska ön. Frågor som dök upp på studiecirklar om ”de kubanska
pensionärernas eller kvinnornas rättigheter” fann ofta svaren i Kalles
reportage.
Den Nordiska Arbetsbrigadens (Island, Norge, Sverige, Danmark och
Finland) 200 deltagare som varje sommar flög till Kuba, flockades alltid kring
Staf när han dök upp på ”El Campamento
Julio Antonio Mella”, i närheten av byn Caimito de Guayabal, 45 kilometer
väster om Havanna. En underbar plats där tusentals människor från hela världen har
varit inkvarterade och som klockan 06.00, just när den mjuka karibiska morgonsolen
går upp bakom palmer och den fuktiga vegetationen runt lägret, vaknat av de
mjuka pianotonerna och den vibrerande rösten från Sara Gonzalez´ ”La Victoria”,
en hyllning till de som kämpade och föll mot den USA-ledda invasionen i
Grisbukten den 16 april 1961.
Det var första gången som USA-imperialismen led ett militärt nederlag på
den amerikanska kontinenten. Men det var också historiskt så till vida att
Fidel, inför hundratusentals kubaner på Revolutionsplatsen i Havanna förklarade
den första socialistiska revolutionen seger på den amerikanska kontinenten. Ett
dubbelt nederlag för Vita huset mitt under det kalla kriget efter att
Revolutionen hade antagit en socialistisk karaktär.
Karl Staf talade om allt detta när de nordiska brigadörerna andäktigt
lyssnade på honom i den stora föreläsningssalen i lägret och kände de
historiska vindarna i palmerna.
Flammans latinamerikakorrespondent som få i världen en levande databas men
med en politisk praktisk erfarenhet av den internationella klasskampen. Med
sitt rödlätta ansikte beskrev han historiska fakta och skeenden i den internationella
revolutionära rörelsens kamp och erfarenheter med egna självupplevda politiska
erfarenheter.
 |
| Karl Erik Persson, en glad brigadör från Nordiska Arbetsbrigaden 1980 kör fram cement till byggnationen av nya lägenheter utanför Havanna. Foto: Lasse Willén. |
Till Revolutionens Nicaragua
När revolutionen i Nicaragua segrade den 19 juli 1979 hade Staf redan
landat på flygplatsen i Managua som skulle döpas om till Augusto Cesar Sandino.
Gerillastyrkorna på landningsbanan som tog emot med Staf och planet sköt
segerrikt mot himlen med sina smattrande kulsprutegevär. De trodde att det var
den Nationella Försoningsjuntan med Daniel Ortega i spetsen som hade landat. Men
det var Staf och ett antal kubanska reportrar som landade i ett plan från Costa
Rica. Några minuter senare landade Försoningsjuntan i Managua i ett plan som
hade lyft från ”Revolutionens Huvudstad” Leon, vid stillahavskusten, som
befriades av de sandinistiska gerillastyrkorna redan den 20 juni, 1979.
– En gerillasoldat frågade mig vad tidningen hette som jag skrev för och
jag sa: ”La Llama de Aurora Boreal” (Norrskensflamman) och han imponerades av
”det vackra namnet” och meteorologiska fenomenet i närheten av Nordpolen,
berättade Karl.
Flammans 80-årsjubileum. . . på Kuba
När Flamman fyllde 80 år, den 2 oktober 1986, genomfördes flera stora
möten och hyllningar till tidningsveteranen som överlevt bombattentat, fem mord
och halvfascistisk statsterror, både under det andra världskrigets
transportförbud, då kommunistiska järnvägare smugglade Norrskensflamman och Ny
Dag på landets järnvägar som under de kalla kriget på både 1940- som 1950-talet.
Inte under en enda dag lyckades Staten och det politiska etablissemanget stoppa
utgivningen av de bägge dagstidningarna eller partiets regionala tidningar som
mest uppgick till hela 14 i Sverige.
Men den stora hyllningen genomförde Norrskensflamman genom att genomföra
en kryssning till DDR, Baltikum och Leningrad på sommaren 1987. I december 1987
gick ytterligare en jubileumsresa till Kuba. Då hade Flamman i oktober 1986
flyttat från Luleå till Spånga, Stockholm.
Och i Kuba väntade Karl Staf och Fidel!
Bland de många studiebesök och utflykter som genomfördes med den närmare
100 personer starka svenska delegationen var mötet i ett av Havannas
bostadskvarter det som kanske deltagarna från Sverige minns bäst och som hade
Fidel som talare.
Kuba och kommunistpartiet hade redan innan Gorbatjov i Sovjetunionen hade
lanserat sin perestrojka och glasnost inlett en upprensning av byråkrati och stelbenthet
inom statsförvaltning och kommunistpartiets inre och yttre liv. Och det var det
som Fidel till stora delar talade om under de två timmarna han riktade sig till
invånarna i det enkla bostadsområdet. Invånarna lyssnade med hänförelse och applåderade
och ropade slagord till stöd för revolutionen.
Men orosmoln siktade i horisonten.
 |
| "Macheteros" i Matanzasprovinsen på Kubas då största sockerbruk, Mario Muñoz. När bensinen tog slut i november 1990, tog landsbygdens proletär fram macheten och inledde arbetet med att hugga ner de mogna sockerrören. Den Ekonomiska Specialperioden inleddes, en av de svåraste etapperna i den kubanska revolutionens historia, omöjlig att övervinna om det inte existerade frihet och folkmakt. FOTO: DICK EMANUELSSON |
Den Ekonomiska Specialperioden
En av ”De Fem”, Rene Gonzalez, en av fem kubanska
underrättelseagenter från det kubanska inrikesministeriets kontraspionage
”stal” ett plan i Havanna och flög till Miami i december 1990. Det var
samtidigt som Den Ekonomiska
Specialperioden hade inletts över hela ön.
Jag kom dit en månad tidigare, i november 1990 och
kunde se hur brutalt bränslebristen slog. Knappt en enda bil på Havannas breda
gator. Kina skickade över tusentals cyklar som ersatte de bensin- eller
dieseldrivna fordonen.
Mitt under ett reportage för Flamman som jag gjorde på
Kubas största sockerplantage, Mario Muñoz, i provinsen Matanzas, kom föraren
till ett jättelikt fordon som högg sockerrören fram till chefen för
sockerbruket och sa att han hade förbrukat de sista dropparna bränsle. “Japp, det
är inget att göra”, konstaterade chefen krasst, ”då får ´Los Macheteros´ ta
över huggandet”.
Och så blev det. Så långt mina ögon nådde i horisonten
såg jag hundratals hektar fullväxta sockerrör som redan under reportagets gång
började huggas ned av sammanbitna kraftiga ”macheteros”, svarta, vita eller
mulatter som tog över efter maskinerna. Macheterna ersatte maskinerna.
Blockaden kunde inte besegra Revolutionen, trots att 85 procent av Kubas
utrikeshandel försvann när även Sovjetunionen och dess handelsförbindelser med
Kuba försvann.
Kubanernas kreativitet och uppfinnesförmåga sattes på
prov under de dryga tio år Specialperioden pågick. Det kubanska folket
bokstavligen blev ”smärtare” om midjan. Men Revolutionen bestod. Och det skrev
vi och rapporterade om i Norrskensflamman. Olyckskorparna muttrade och insåg
att de hade dansat innan orkestern anlände.
Ibland fanns det inget bröd till frukosten på det
vackra hotellet ”Inglaterra” i Gamla Stan. Den revolutionära medvetenheten och
disciplinen sattes sannerligen på prov.
 |
| Dick Emanuelsson efter att ha intervjuat Rene Gonzalez i november 2014, en av "De Fem" som neutraliserade en mängd väpnade aktioner mot Kuba från Miami. Men trots att "De Fem" meddelade USA-myndigheterna om kontrarevolutionärernas planerade väpnade aktioner, var det inte dessa som fängslades utan i stället "De Fem". |
”Diktaturen som inte föll”
I Miami, Washington, Berlin och varför inte, i
Stockholm växte förhoppningarna hos politiska krafter, från högern till antikommunister
hos socialdemokratin om att Kuba skulle falla. Bror Perjus, socialdemokratisk
chefredaktör på Mål&Medel, som jag kände personligen och hade och har stor
respekt för, bjöd in den dåvarande generalsekreteraren
för Livs´ international, Dan Gallin, till en
presskonferens på LO-Borgen. Pompöst kalkylerade denne antikommunist att
“Castrodiktaturen har bara några månader kvar innan den faller”.
Nu har det gått snart 27 år och Gallin är förmodligen
pensionerad och bortglömd. Den internationella fackföreningsrörelsen är mer än
nerslagen i stövelskaften än någonsin efter drygt 25 år efter att
socialrealismens länder föll samman och ett nytt styrkeförhållande till förmån
för imperialismen uppstod i världen.
Facken i världen har inte längre kvar den kraft den
hade innan. Med undantag för Venezuela existerar det i dag ingen reell
fackföreningsrörelse längre i Latinamerika. Nyliberalismen har avväpnat
arbetarklassens försvarsorganisationer och bara de offentliga fackförbunden på
kontinenten kan erbjuda ett relativt motstånd mot regeringarnas nedskärningar
och arbetarfientliga politik.
Facken slåss för sin existens och överlevnad medan den
kubanska revolutionen finner nya former för att utveckla sin ekonomi i de nya
styrkeförhållandena i världen. Hade Gallin och Perjus och de socialdemokratiskt
styrda landsorganisationerna i världen begripit att Kuba och de revolutionära
vänsterkrafterna varken var diktatur respektive fiende, utan i stället en
allierad till den internationella arbetarrörelsen, ja då kanske Europa och
världen hade sett annorlunda ut i dag.
 |
| Bror Perjus och Dan Gallin, grovt felkalkylerande 1990 om den kubanska revolutionens öde. |
1990 och 2016, Bush och Trump
Den kubanske kontraagenten Rene Gonzalez lurade både
sin fru, barn och resten av det kubanska samhället under närmare tio år. De
trodde att han var en förrädare, en som svek Revolutionen när han stal planet
och flög under radarn och senare landade i Miami och infiltrerade de kubanska
kontrarevolutionärerna innersta kretsar. På så sätt kom han över information
som krypterades och skickades till Havanna som förvarnades av både väpnade
attacker som propagandistiska provokationer mot Kuba med målsättningen att
skapa förevändning för en väpnad USA-intervention av Kuba. Inte för inte
genomförde CIA och dess lönnmördare 638 olika mordförsök mot Fidel. Revolutionen
begrep att den måste ha en säkerhetstjänst för att försvara folket och
Revolutionen mot dem som predikar ”demokrsti och frihet” men som praktiserar
motsatsen, både i och utanför USA.
När jag intervjuade Rene Gonzalez den 28 november 2014
i Havanna, efter att han avtjänat 14 år i USA-fängelser, återstod det bara
drygt två veckor innan hans tre andra kamrater skulle friges som en gest av
Obama för att återupprätta de diplomatiska relationerna som USA bröt 1961. Bara
en liten grupp inom den kubanska regeringen hade kännedom om den kommande
islossningen. Innan hade elva USA-presidenter med alla medel försökt att krossa
den kubanska revolutionen, men de gick bet!
Under hela 1980-talet hade president Ronald Reagan
(1981-1989), en antikommunistisk relik från det kalla krigets McCarthyepok från
1950-talet mer eller mindre öppet hotat Kuba. Han skulle komma att avlösas i
Vita Huset av den förre CIA-chefen Georg H.W. Bush (20 januari 1989-20 januari
1993). Hoten och blockaden växte respektive förstärktes i synnerhet efter att
Sovjetunionen hade rasat samman. Inte bara Reagan, Bush och Gallin trodde att
Kuba skulle bli en ”enkel match”. På DN:s, Svd:s eller TV och Radion framträdde
de politiska utrikespolitiska ”experterna” och prognostiserade revolutionens
undergång. Men de misstog sig gruvligt, än en gång.
 |
| Studenter på taket för Havannas Universitet, tränar för att nedkämpa en möjlig USA-invasion. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Studenterna försvarar sitt universitet, med geväret i
hand
En novembersöndag i centrala Havanna 1990 hörde jag på
avstånd skottlossning och pansarbilar som rullade upp och förbi Hotel Havana
Libre (f.d. Hotel Hilton). Från universitetsbibliotekets tak såg jag en
kvinnlig och manlig student spänna upp ”V:et” för sitt kulsprutegevär.
Plötsligt från ingenstans dök den ryska militärhelikoptern upp som
transporterar närmare 30 militärer och från bägge sidor, taket och luften,
utbröt våldsam skottväxling.
Studenterna simulerade försvar av sitt universitet mot
en militär invasion av USA-trupper. De ryckte fram ned för Alma Maters trappor
och sköt med sina Kaloschnikovs mot fienden.
Mot den stat som hade använt Havanna som ”en enda stor
bordell” svarade kubanernas med att organisera sig i de Revolutionära
Territorialstyrkorna. I varje bostadskvarter, skola och fabrik dammades gevären
än en gång av och kubanerna tränade varje söndag under 1990-talet för att stå militärt
beredda emot en USA-invasion.
 |
| "Hasta la Victoria Siempre, Comandante!" var studenternas slagord söndagsmorgonen i november 1990. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Trump hotar och får svar
I dag hotar Donald Trump den kubanska regeringen och
folket med att säga upp det avtal som slöts mellan de bägge staterna 2015. Inte
för att blockaden har lättat, tvärtom. Men viktiga beslut har tagits för att
lätta på spänningen och den krigsrisk som har rått de senaste halvseklet som
resultat av USA:s besatthet av att störta en suverän stats regering.
Trump har inte lärt ett smack av historien. Han tror
att han med den gamla utlevade knölpåkspolitiken kan tvinga kubanerna att
acceptera dennes syn på ekonomi, politik och politiska partier. Han vill att
kubanerna återigen ska lägga ut den röda mattan för maffia och storkapital från
USA, att de kubanska kvinnorna ska låna ut sina kroppar till perversa
nordamerikaner eller att den kubanska jorden ska återföras till den sociala parasitära
klass som utnyttjade den USA-stödda marionettregimen Batista för egna
personliga och ekonomiska intressen.
 |
| Den reaktionära högerextrema kuba-kolonin i södra Florida röstade på Trump i presidentvalet i tron att han ska riva upp det avtal som Obama skrev under förra året. Blockaden mot Kuba är intakt och har till och med försämrats, trots avtalet. Med Trump är en återgång till den klassiska knölpåkspolitiken möjlig, vilket visar att Trump och hans rådgivare inte har begripit att Kubas folk går inte att underkuva. |
En miljon på Revolutionsplatsen
Just när jag skriver de sista raderna i återblicken om
Norrskensflammans bild av vad som hände och utspelades under viktiga år i den
kubanska samhällsutvecklingen, tar Havanna farväl av sin Kommendant. Fidels
kremerade kvarlevor transporterades i en bilkortege från Havanna till
Santiago de Cuba, längst ner i Kubas sydöstra hörn där han begravdes den 4
december.
Till och med CNN sände från Revolutionsplatsen
och tvingades, inför de övertygande videosekvenserna av torget, tillstå att
hundratusentals kubaner tog farväl av sin landsfader. I Dagens Nyheter har jag
inte sett en enda spaltrad eller bild om det historiska massmötet i Havanna
igår kväll. Sveriges Radios korrespondent sägs ha sett ett antal skolbarn gå mot Revolutionsplatsen. Den svenska mediebevakningen av temat Fidel borde vara ett stående ämne på universitetens journalistfakulteter om hur en opinion manipuleras och metoderna för denna.
 |
| "Fidel lever i hjärtat hos ungdomen", har denne unge kuban skrivit. |
 |
| Sorg, i alla åldrar. |
Den latinamerikanska Tv-kanalen Telesur har sedan den 25 november, då dödsbudet om Fidel kom, sänt oavbrutet från Kuba. Och för den
som vill se går det inte att missta
sig på den äkta känsla av sorg som det kubanska folket genomlider just nu.
Studenterna på universitet i Havanna visade att de
också stöder revolutionen som sina föregångare från november 1990. I tiotusentals
strömmade de ner för samma trappa i Alma Mater för att delta på massmötet
med en miljon landsmän som när de slog tillbaka den simulerade attacken från USA i november 1990. Stefan Löfven skulle förmodligen vara nöjd om han lyckades fylla
Norra Latins skolgård i Stockholm på 1 maj. Att Sveriges statschef kungen med
sällskap Silvia och Wallström inte flög till Havanna utan föredrog att flyga
till Saudiarabien för att delta i begravningen av någon avliden prins i det
medeltida hovet, är bara politiskt följdriktigt.
Världen står inför nya utmaningar. Med Fidels fysiska
bortgång den 25 november har ett tomrum onekligen uppstått. Men till skillnad
mot den 25 november 1956, då yachten ´Granma´ lämnade Rio Tuxpan i den
mexikanska delstaten Veracruz, var det 82 revolutionärer som var fast beslutna
att störta den politiska, sociala och ekonomiska modell som USA påtvingat Kuba
sedan 1903. Igår kväll stod en miljon kubaner på Revolutionsplatsen och utgör
ett bokstavligt fysiskt kollektivt arv från Fidel och den grupp av ”Barbudos”
som överlevde när de anlände till den kubanska kusten i början av december 1956
och utsattes för urskillningslösa bombningar av Batistas flygvapen.
USA:s män mördade tio alfabetisörer
På Revolutionsplatsen igår kväll (tisdag 29 november)
var det ett kollektiv, ett helt folk som tog farväl och svor att bära Fidels
arv vidare.
Raul Castro, som var en av de 82 på Granma, beskrev i
sitt avskedstal till kampbrodern hur 250.000 unga kubaner, kvinnor och män
lämnade städerna 1960 för att dra ut på landsbygden och upp i bergen för att
lära sina landsmän i alla åldrar att lära sig läsa och skriva. I den kampen
mördades tio av dessa alfabetisörer av de USA-stödda kontrarevolutionärerna i
bergen i Escambray. Men den 22 december 1962 kunde Fidel på Revolutionsplatsen utropa;
”Kuba, fritt från analfabetism”!
Vem har intresse av att människor inte varken kan läsa
eller skriva, att inte göra sig förstådd i skrift? Att inte kunna studera och djupare
förstå sin omgivning?
Mina tankar ledde mig till militärkuppen i Honduras
den 28 juni 2009. En brigad av kubanska pedagoger hade anlänt till Honduras
efter att liberalen Manuel Zelaya hade valts till president i november 2005 och
tillträdde presidentposten 27 januari 2006. Då var 26 procent av honduranerna
analfabeter. När militärkuppen genomfördes och Zelaya störtades hade
analfabetismen reducerats till hälften av det kubanska programmet ¡”Yo sí
puedo”!, visst kan jag.
Den civila-militära juntans första beslut var att
utvisa den kubanska lärarkontingenten och ställer oss inför frågan;
”Demokrati,
för vem, för vad och i vems intresse”?
Och Karl Staf?
Han återvände till Sverige. Och han sa i en intervju
Flamman 2006, som jag dessvärre inte minns vem som skrev intervjun, men Staf
säger att han ångrar inget. Utom en sak.
– Att jag lämnade Kuba. Jag levde ett helt annat liv
där. Där kom vänner och hälsade på, här (i Sverige) lever man som en enstöring.
Denna text är ett kapitel i journalisten Dick Emanuelssons bok om hans år på Norrskensflamman och i Latinamerika.
Läs mer:
