Mostrando entradas con la etiqueta Fidel. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta Fidel. Mostrar todas las entradas

martes, 29 de julio de 2025

Cubanos por Cuba en Suecia conmemoraron el ataque al Cuartel Moncada el 26 de julio de 1953

 



Cubanos por Cuba en Suecia conmemoraron el ataque al Cuartel Moncada el 26 de julio de 1953

Version en sueco/version på svenska:
https://cubadick.blogspot.com/2025/07/kubaner-for-kuba-i-sverige.html 

ESTOCOLMO / 26/07/2025 / “Si intentamos distinguir entre las diferentes administraciones estadounidenses durante este largo bloqueo, veremos que en materia de bloqueo no hay mal menor ni mayor; todas las variantes son terribles”.

Así lo afirmó Inti Peredo, portavoz de “Cubanos por Cuba” en Suecia, al entregar el saludo de la organización a los aproximadamente 40 participantes que se reunieron para conmemorar a los revolucionarios del 26 de julio de 1953, quienes, encabezados por Fidel, atacaron dos de las principales guarniciones de la dictadura de Batista en el sureste de Cuba.

El médico y cirujano Peredo enfatizó que Cuba se encuentra hoy en una situación compleja y vulnerable, donde la agresión imperialista adquiere formas cada vez más drásticas, como el estrangulamiento económico en la isla caribeña. Pero básicamente no es nada nuevo, dijo Peredo:

– El “progresista” Kennedy inició el bloqueo, el laureado por la paz Carter firmó las leyes del bloqueo cuatro veces, ¡y el “brother” Obama ocho veces! Sin mencionar a Reagan, Bush y otros del mismo calibre que Trump, quien está en su segundo mandato, y esta vez redobla esfuerzos para agravar el sufrimiento del pueblo mediante su “Memorando Presidencial de Seguridad Nacional 5” sobre la política estadounidense hacia Cuba el 30 de junio de 2025, en el que ordena el endurecimiento de todas las medidas de bloqueo, dijo el representante de “Cubanos por Cuba” en Suecia.

Este discurso lo presentamos aquí íntegramente por su descripción analítica y profunda de la situación en y contra Cuba y las perspectivas de salir victoriosos de la guerra en todos los flancos del imperialismo yanqui.

D.E.

 

Video: Discurso de Inti Peredo: 
https://vimeo.com/1104808075


Discurso de INTI PEREDO, Cubanos por Cuba en Suecia:

26 de julio, la batalla ideológica

HOY RECORDAMOS EL ASALTO a los cuarteles Moncada en Santiago de Cuba y Carlos Manuel de Céspedes en Bayamo el 26 de julio de 1953. Para entender la esencia de los sucesos del 26 de julio, pero sobre todo su proyección futura o lo que representa ideológicamente, hay que comprender que el ideario martiano fue reflejado en la Historia me Absolverá, el histórico alegato de auto defensa de Fidel cuando fue aprendido luego de los sucesos del Moncada.  Ese alegato se convirtió en el programa político e ideológico del Movimiento 26 de Julio, programa al que el pueblo se unió en la sierra y en el llano, hasta consolidar la victoria el 1 de enero de 1959. El triunfo revolucionario de los rebeldes del movimiento 26 de Julio, no sólo sería una victoria sobre una dictadura que era financiada por los Estados Unidos, sino que pondría en práctica las ideas del apóstol: patria, libertad, igualdad social, ética moral y antimperialismo.

 

ES IMPORTANTE COMPRENDER que la esencia del proceso histórico Cubano, en el que el 26 de julio del 53 es un hito histórico, radica en la decisión de soberanía nacional, con independencia absoluta, bajo las premisas de los Cubanos, para el desarrollo y bienestar de los Cubanos. Este sentimiento nacional se ha ido forjando al crisol del accionar revolucionario de los cubanos desde el primer grito libertario hasta hoy y es un proceso de continuidad histórica.

Con el triunfo en enero del 59 de la Revolución Cubana llegó también la confrontación con el gobierno de los Estados Unidos. El triunfo de la revolución se convirtió pronto en un frente de batalla ideológica. A finales del 59 el gobierno de los Estados Unidos señalo que “Si la Revolución Cubana es un éxito, otros países en América Latina y quizás en otra parte la tomarán como modelo”.  La radicalización contra la revolución se cristalizó desde principios de 1960 cuando se dilucía la futura política del Gobierno de los Estados Unidos contra Cuba cuando el vice secretario de Estado Lester Mallony hacia el bosquejo de agresión señalando que el único modo previsible de restarle apoyo al proceso revolucionario era estrangular la economía cubana, provocar hambre, desesperación dentro del pueblo cubano y de esta manera, lograr el derrocamiento del Gobierno revolucionario.

Luego vinieron la ley de comercio con el enemigo (piedra angular del bloqueo), la Ley para la Asistencia Exterior (1961), Regulación de los activos cubanos (1963) la Ley para la Administración de las Exportaciones(1979), las Regulaciones para la Administración de las Exportaciones (1979) , la Ley Torricelli o ley para la democracia en Cuba (1992),  la Ley Helms-Burton (1996) o Ley para la Libertad y la Solidaridad Democrática Cubanas y la inclusión de Cuba en la lista de países que patrocinan el terrorismo (1982-2015; 2021-a la fecha). El bloqueo impide importaciones, transacciones económicas, establecimiento de relaciones económicas, encarece costos, entre muchas otras.

 


DEMÁS ES DECIR QUE los nombres Ley Torricelli o ley para la democracia en Cuba (1992), y Ley Helms-Burton (1996) o Ley para la Libertad y la Solidaridad Democrática Cubanas muestran de por sí el carácter injerencista, prepotente, netamente imperial de las medidas contra Cuba que además no son simples medidas si no que son Ley en los Estados Unidos e incluso fuera de la Unión.

Si tratamos de diferenciar entre las diferentes administraciones norteamericanas a lo largo de este largo bloqueo, veremos que en cuestiones del bloqueo no hay ni mal menor ni mal peor, todos son males horrendos. El “progre” de Kennedy empezó el bloqueo, el premio Nobel de la paz Carter firmó la ley del bloqueo cuatro veces, ¡¡y el “brother” Obama ocho veces!! Ni que hablar de Reagan, los Bush y otros de la calaña de Trump que va por su segunda vuelta, esta vez redoblando esfuerzos por empeorar el sufrimiento del pueblo por medio de su Memorando Presidencial de Seguridad Nacional 5 sobre la política de Estados Unidos sobre Cuba del 30 de junio del 2025, donde se ordena endurecer todas las medidas del bloqueo.

 

A ESTA GUERRA SUCIA, de fondo ideológico, se suma de lleno, por intereses propios, la burguesía cubanoamericana, que es anticomunista por naturaleza. Esta está establecida desde los 60 en Miami y ha acumulado no sólo poder económico, sino además político.  Es tan influyente que cuenta con senadores y hoy incluso con el secretario de Estado Marco Rubio. Es enemiga jurada de la Revolución y no escatima recursos ni mañas para tratar de derrocarla.

En este caldo de cultivo se han creado, siempre asesoradas por la CIA, varias agrupaciones políticas de diferente calibre, todas de extrema derecha, caracterizadas por su anticomunismo, el lenguaje terrorista y la carencia de escrúpulos a la hora de sus acciones. Se han creado además organizaciones ejecutoras, un ejemplo de ellas es Operación 40 autorizada en 1960, que fue un grupo creado y entrenado por la CIA, especializado en terrorismo y que incluía más de 18 cubanoamericanos. Este grupo Ha sido responsable entre otras cosas de sabotajes a aviones civiles cubanos. Más tarde, el grupo estuvo presente en todas las operaciones encubiertas de los Estados Unidos contra la izquierda latinoamericana y mezclándose en venta de armas, negocio de drogas, asesinatos de civiles, operaciones encubiertas.


Macheteros de la Central Azucarero Mario Muñoz en Matanzas, en noviembre de 1990, comenzando el “periodo especial”, cuando el Imperio creía que Cuba caería por el desplome de la URSS. Se acabo el petróleo, pero no la resistencia del pueblo cubano. FOTO: DICK E.


EN SU VERSIÓN MODERNA, el neoterrorismo contrarrevolucionario ha adicionado a su arsenal de armas el uso de los medios sociales a través de sus agitadores políticos, usando ofensivas en las redes y tratando de desarrollar una guerra de 4ª generación usando `trolls´ (usuarios de redes que, a veces con identidad falsa, intervienen en el debate virtual, con provocaciones y falsedades), bots (programas informáticos que publican de manera automática, simulando la interacción humana) y noticias falsas en las redes sociales.

Uno de los objetivos de los neoterroristas hoy es tratar de promover una revuelta popular e instar a una invasión. Otros objetivos son tratar de borrar nuestra memoria colectiva, tratar de borrar nuestra historia. Hay decenas de PODs y programas por internet donde se reinventa y rediscute la historia. Las vivencias de nuestros padres son adulteradas y presentadas de manera diferente, como verdades nuevas, diametralmente opuestas a lo que en realidad fueron, pero que pasan en el nuevo discurso de desprestigiar a la revolución, de descalificarla como fenómeno histórico relevante, necesario.

 



LAMENTABLEMENTE HAY COMPATRIOTAS dentro y fuera de Cuba que caen en esa trampa mañosa y de pronto empiezan a dudar. Incluso los hay quienes van más allá, no reconocen lo que la Revolución les dio y trabajan incluso por un cambio en el país, sin siquiera tener el decoro de aceptar que la mayoría de los cubanos votaron en Cuba por mantener el proceso revolucionario, y que esa mayoría de cubanos rechaza además la interferencia extranjera.

Los llamados opositores, que en esencia es emigración económica y no política son fruto de la ofensiva de desinformación, y de los laboratorios de ideas y subversión que tienen su centro en los Estados Unidos. Esos opositores lo hacen apoyados por la derecha en el mundo.  Aquí en Suecia por la derecha sueca, y en el resto del continente por la derecha europea, la cual campea en este continente, en la Europa donde el neonazismo trata de consolidarse.

 

LA REVOLUCIÓN ES UN amplio frente de batalla ideológica, muy importante en estos momentos donde la hegemonía ideológica del imperio trata imponerse y es enfrentada por la heroica resistencia de la revolución cubana, la revolución del 26 de julio, revolución fidelista. Frente a la guerra económica, las agresiones terroristas, la guerra de cuarta generación, Cuba lucha por defenderse y por seguir adelante su proceso revolucionario. Le sale al paso a la desinformación, destruye fakenews, se respalda en la historia. Fidelistas de todas las edades dan combate ideológico, el proceso está vivo. Hace poco vimos la capacidad de debate del pueblo cubano que culminó con la destitución de un ministro. Eso sucede solo cuando un proceso está vivo y se nutre del pueblo.

Cuba sigue desarrollando su biotecnología, a pesar del bloqueo, sacó hace poco una vacuna contra el cáncer de pulmón. Además. Cuba se incorpora a nuevas formaciones como los BRICS, que pueden abrir nuevos caminos para el país siempre en busca de un desarrollo independiente. Los avances de la revolución pese a tanta agresión económica, política e ideológica son rara vez centro de atención mediática.

También es cierto que se cometen errores, pero le toca a Cuba rectificarlos sin tutores ni custodios.


LA REVOLUCIÓN COMO PROCESO político y como alternativa de futuro sigue tan vigente como cuando se declaró el carácter socialista de la Revolución en 1961.

Cuba sigue siendo escenario de un combate ideológico, la lucha entre el imperio y los rebeldes que se niegan, aceptar el poder imperial y postrarse en sumisión, porque es preferible morir de pie que vivir de rodillas. ¡El 26 de Julio es rebeldía y es lo que celebramos hoy, el día de la Rebeldía Cubana!

¡Viva el 26 de Julio!

¡Gloria eterna a los héroes de la epopeya del Moncada!

¡Viva Fidel!

¡Patria o Muerte!

¡Venceremos!

Inti Peredo, Cubanos por Cuba


domingo, 4 de diciembre de 2016

Fidel, Norrskensflamman och den kubanska revolutionen, en efterblick


Flammans från den 3 mars 1940: En grupp som leddes av Luleås polischef, två infanteriofficerare från Luleå regemente samt två journalister från högerns dagstidning Norrbottens-Kuriren, anlade en mordbrand i Norrskensflammans tryckeri varvid fem personer, tidningens kassör, två kvinnliga anställda samt två unga flickor mördades i det fascistiska attentatet. Men Norrskensflamman kunde inte skrämmas till tystnad, vilket var motivet för attentatet utan fortsatte sin principfasta kamp för Norrbottens arbetande. Redan dagen efter kom tidningen ut. Tidningens internationalistiska karaktär märktes i dess utrikesbevakning där Kuba, via Norrskensflammans stationerade reporter Karl Staf, rapporterade nästan dagligen om den kubanska revolutionens utveckling. Ingen annan svensk tidning hade en så komplett bevakning av den viktigaste händelsen i Latinamerika och Karibien som Norrskensflamman. Foto på Karl Staf: Elena Kasian.


Fidel, Norrskensflamman och den kubanska revolutionen

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2016-12-04 / Den legendariska Norrskensflamman utgjorde i Sverige en extraordinär källa om den kubanska revolutionen. Under nära 25 år hade tidningen en egen reporter på den karibiska ön som samtidigt bevakade hela kontinenten. Få läsare som Norrskensflammans var så insatta i det kubanska temat.

Norrskensflamman hade som dagstidning en unik bevakning av den kubanska revolutionen från dess linda, ja redan innan Revolutionens seger 1 januari 1959. Att gå in i de fragila tidningsläggen som sträcker sig från 2 oktober 1906, tidningens födelse, och studera de historiska händelserna av det förra seklet var och är en fascinerande sak. En guldgruva för historiker. Fram till att Flamman upphörde som dagstidning på hösten 1989 kunde man gå ner i källaren i tidningshuset i Luleå (fram till flytten oktober 1986) eller Spånga (fram till 1990) och öppna de historiska sidorna över en världs politiska, ekonomiska och sociala omvälvningar.

Norrskensflammans reporter i Sovjetunionen, Kina och Kuba

Karl Staf var den lille tystlåtne kommunistiske sjömannen som anslöt sig till de Internationella Brigaderna på Republikens sida i Spanien. De var närmare 700 svenskar, den förkrossande majoriteten ungkommunister, som med sitt liv som insats ställde upp för Republiken och för att slå tillbaka den spanska fascismen och det växande krigshotet representerat av det fascistiska Hitlertyskland.

Staf återvände levande till Sverige men reste över sundet till Danmark där han anslöt sig till den antifascistiska underjordiska kampen mot den tyska ockupationen. Efter tre månader greps han av tyskarna och skickades till Tyskland där han sattes in på tukthus, en värre variant än koncentrationsläger. USA-trupperna befriade honom 1945. Väl hemma i Sverige skickades han av det svenska kommunistpartiet till Moskva där han blev Norrskensflammans och Ny Dags korrespondent.

När revolutionen segrade i Kina 1949 dröjde det inte många år förrän Staf skickades dit av de nämnda tidningarna och var reporter i Kina fram tills brytningen 1964 mellan Kina och Sovjetunionen. Hans bok ”Maoismen, myt eller realitet” var en politisk uppgörelse med fenomen som det ”Stora Språnget”, kulturrevolutionens destruktiva företeelser med flera teman.

När Revolutionen segrade på Kuba 1959 var Staf fortfarande kvar i Kina. Men det dröjde inte många år förrän även den unga revolutionen i Karibien tog emot den kortväxte men satte reportern som föddes i Stockholm men växte upp i Helsingborg och Köpenhamn.

Truppenheter av den mäktiga Thälmanbrigaden som Karl Staf tillhörde under försvaret av Republiken i Spanien.


Flamman och Staf som studiekälla hos Nordiska Arbetsbrigaden

Medlemmarna i Svensk-Kubanska och de som höll i Föreningens studiecirklar på 1970-och 80-talen hade en enorm källa i Karl Stafs oräkneliga och unika reportage från den karibiska ön. Frågor som dök upp på studiecirklar om ”de kubanska pensionärernas eller kvinnornas rättigheter” fann ofta svaren i Kalles reportage.

Den Nordiska Arbetsbrigadens (Island, Norge, Sverige, Danmark och Finland) 200 deltagare som varje sommar flög till Kuba, flockades alltid kring Staf när han dök upp på ”El Campamento Julio Antonio Mella”, i närheten av byn Caimito de Guayabal, 45 kilometer väster om Havanna. En underbar plats där tusentals människor från hela världen har varit inkvarterade och som klockan 06.00, just när den mjuka karibiska morgonsolen går upp bakom palmer och den fuktiga vegetationen runt lägret, vaknat av de mjuka pianotonerna och den vibrerande rösten från Sara Gonzalez´ ”La Victoria”, en hyllning till de som kämpade och föll mot den USA-ledda invasionen i Grisbukten den 16 april 1961.

Det var första gången som USA-imperialismen led ett militärt nederlag på den amerikanska kontinenten. Men det var också historiskt så till vida att Fidel, inför hundratusentals kubaner på Revolutionsplatsen i Havanna förklarade den första socialistiska revolutionen seger på den amerikanska kontinenten. Ett dubbelt nederlag för Vita huset mitt under det kalla kriget efter att Revolutionen hade antagit en socialistisk karaktär.

Karl Staf talade om allt detta när de nordiska brigadörerna andäktigt lyssnade på honom i den stora föreläsningssalen i lägret och kände de historiska vindarna i palmerna.

Flammans latinamerikakorrespondent som få i världen en levande databas men med en politisk praktisk erfarenhet av den internationella klasskampen. Med sitt rödlätta ansikte beskrev han historiska fakta och skeenden i den internationella revolutionära rörelsens kamp och erfarenheter med egna självupplevda politiska erfarenheter.

Karl Erik Persson, en glad brigadör från Nordiska Arbetsbrigaden 1980 kör fram cement till byggnationen av nya lägenheter utanför Havanna. Foto: Lasse Willén.


Till Revolutionens Nicaragua

När revolutionen i Nicaragua segrade den 19 juli 1979 hade Staf redan landat på flygplatsen i Managua som skulle döpas om till Augusto Cesar Sandino. Gerillastyrkorna på landningsbanan som tog emot med Staf och planet sköt segerrikt mot himlen med sina smattrande kulsprutegevär. De trodde att det var den Nationella Försoningsjuntan med Daniel Ortega i spetsen som hade landat. Men det var Staf och ett antal kubanska reportrar som landade i ett plan från Costa Rica. Några minuter senare landade Försoningsjuntan i Managua i ett plan som hade lyft från ”Revolutionens Huvudstad” Leon, vid stillahavskusten, som befriades av de sandinistiska gerillastyrkorna redan den 20 juni, 1979.

– En gerillasoldat frågade mig vad tidningen hette som jag skrev för och jag sa: ”La Llama de Aurora Boreal” (Norrskensflamman) och han imponerades av ”det vackra namnet” och meteorologiska fenomenet i närheten av Nordpolen, berättade Karl.

Flammans 80-årsjubileum. . . på Kuba

När Flamman fyllde 80 år, den 2 oktober 1986, genomfördes flera stora möten och hyllningar till tidningsveteranen som överlevt bombattentat, fem mord och halvfascistisk statsterror, både under det andra världskrigets transportförbud, då kommunistiska järnvägare smugglade Norrskensflamman och Ny Dag på landets järnvägar som under de kalla kriget på både 1940- som 1950-talet. Inte under en enda dag lyckades Staten och det politiska etablissemanget stoppa utgivningen av de bägge dagstidningarna eller partiets regionala tidningar som mest uppgick till hela 14 i Sverige.

Men den stora hyllningen genomförde Norrskensflamman genom att genomföra en kryssning till DDR, Baltikum och Leningrad på sommaren 1987. I december 1987 gick ytterligare en jubileumsresa till Kuba. Då hade Flamman i oktober 1986 flyttat från Luleå till Spånga, Stockholm.

Och i Kuba väntade Karl Staf och Fidel!

Bland de många studiebesök och utflykter som genomfördes med den närmare 100 personer starka svenska delegationen var mötet i ett av Havannas bostadskvarter det som kanske deltagarna från Sverige minns bäst och som hade Fidel som talare.

Kuba och kommunistpartiet hade redan innan Gorbatjov i Sovjetunionen hade lanserat sin perestrojka och glasnost inlett en upprensning av byråkrati och stelbenthet inom statsförvaltning och kommunistpartiets inre och yttre liv. Och det var det som Fidel till stora delar talade om under de två timmarna han riktade sig till invånarna i det enkla bostadsområdet. Invånarna lyssnade med hänförelse och applåderade och ropade slagord till stöd för revolutionen.

Men orosmoln siktade i horisonten.

"Macheteros" i Matanzasprovinsen på Kubas då största sockerbruk, Mario Muñoz. När bensinen tog slut i november 1990, tog landsbygdens proletär fram macheten och inledde arbetet med att hugga ner de mogna sockerrören. Den Ekonomiska Specialperioden inleddes, en av de svåraste etapperna i den kubanska revolutionens historia, omöjlig att övervinna om det inte existerade frihet och folkmakt. FOTO: DICK EMANUELSSON


Den Ekonomiska Specialperioden

En av ”De Fem”, Rene Gonzalez, en av fem kubanska underrättelseagenter från det kubanska inrikesministeriets kontraspionage ”stal” ett plan i Havanna och flög till Miami i december 1990. Det var samtidigt som Den Ekonomiska Specialperioden hade inletts över hela ön.

Jag kom dit en månad tidigare, i november 1990 och kunde se hur brutalt bränslebristen slog. Knappt en enda bil på Havannas breda gator. Kina skickade över tusentals cyklar som ersatte de bensin- eller dieseldrivna fordonen.

Mitt under ett reportage för Flamman som jag gjorde på Kubas största sockerplantage, Mario Muñoz, i provinsen Matanzas, kom föraren till ett jättelikt fordon som högg sockerrören fram till chefen för sockerbruket och sa att han hade förbrukat de sista dropparna bränsle. “Japp, det är inget att göra”, konstaterade chefen krasst, ”då får ´Los Macheteros´ ta över huggandet”.

Och så blev det. Så långt mina ögon nådde i horisonten såg jag hundratals hektar fullväxta sockerrör som redan under reportagets gång började huggas ned av sammanbitna kraftiga ”macheteros”, svarta, vita eller mulatter som tog över efter maskinerna. Macheterna ersatte maskinerna. Blockaden kunde inte besegra Revolutionen, trots att 85 procent av Kubas utrikeshandel försvann när även Sovjetunionen och dess handelsförbindelser med Kuba försvann.

Kubanernas kreativitet och uppfinnesförmåga sattes på prov under de dryga tio år Specialperioden pågick. Det kubanska folket bokstavligen blev ”smärtare” om midjan. Men Revolutionen bestod. Och det skrev vi och rapporterade om i Norrskensflamman. Olyckskorparna muttrade och insåg att de hade dansat innan orkestern anlände.

Ibland fanns det inget bröd till frukosten på det vackra hotellet ”Inglaterra” i Gamla Stan. Den revolutionära medvetenheten och disciplinen sattes sannerligen på prov.

Dick Emanuelsson efter att ha intervjuat Rene Gonzalez i november 2014, en av "De Fem" som neutraliserade en mängd väpnade aktioner mot Kuba från Miami. Men trots att "De Fem" meddelade USA-myndigheterna om kontrarevolutionärernas planerade väpnade aktioner, var det inte dessa som fängslades utan i stället "De Fem".


”Diktaturen som inte föll”

I Miami, Washington, Berlin och varför inte, i Stockholm växte förhoppningarna hos politiska krafter, från högern till antikommunister hos socialdemokratin om att Kuba skulle falla. Bror Perjus, socialdemokratisk chefredaktör på Mål&Medel, som jag kände personligen och hade och har stor respekt för, bjöd in den dåvarande generalsekreteraren för Livs´ international, Dan Gallin, till en presskonferens på LO-Borgen. Pompöst kalkylerade denne antikommunist att “Castrodiktaturen har bara några månader kvar innan den faller”.

Nu har det gått snart 27 år och Gallin är förmodligen pensionerad och bortglömd. Den internationella fackföreningsrörelsen är mer än nerslagen i stövelskaften än någonsin efter drygt 25 år efter att socialrealismens länder föll samman och ett nytt styrkeförhållande till förmån för imperialismen uppstod i världen.

Facken i världen har inte längre kvar den kraft den hade innan. Med undantag för Venezuela existerar det i dag ingen reell fackföreningsrörelse längre i Latinamerika. Nyliberalismen har avväpnat arbetarklassens försvarsorganisationer och bara de offentliga fackförbunden på kontinenten kan erbjuda ett relativt motstånd mot regeringarnas nedskärningar och arbetarfientliga politik.

Facken slåss för sin existens och överlevnad medan den kubanska revolutionen finner nya former för att utveckla sin ekonomi i de nya styrkeförhållandena i världen. Hade Gallin och Perjus och de socialdemokratiskt styrda landsorganisationerna i världen begripit att Kuba och de revolutionära vänsterkrafterna varken var diktatur respektive fiende, utan i stället en allierad till den internationella arbetarrörelsen, ja då kanske Europa och världen hade sett annorlunda ut i dag.

Bror Perjus och Dan Gallin, grovt felkalkylerande 1990 om den kubanska revolutionens öde.


1990 och 2016, Bush och Trump

Den kubanske kontraagenten Rene Gonzalez lurade både sin fru, barn och resten av det kubanska samhället under närmare tio år. De trodde att han var en förrädare, en som svek Revolutionen när han stal planet och flög under radarn och senare landade i Miami och infiltrerade de kubanska kontrarevolutionärerna innersta kretsar. På så sätt kom han över information som krypterades och skickades till Havanna som förvarnades av både väpnade attacker som propagandistiska provokationer mot Kuba med målsättningen att skapa förevändning för en väpnad USA-intervention av Kuba. Inte för inte genomförde CIA och dess lönnmördare 638 olika mordförsök mot Fidel. Revolutionen begrep att den måste ha en säkerhetstjänst för att försvara folket och Revolutionen mot dem som predikar ”demokrsti och frihet” men som praktiserar motsatsen, både i och utanför USA.

När jag intervjuade Rene Gonzalez den 28 november 2014 i Havanna, efter att han avtjänat 14 år i USA-fängelser, återstod det bara drygt två veckor innan hans tre andra kamrater skulle friges som en gest av Obama för att återupprätta de diplomatiska relationerna som USA bröt 1961. Bara en liten grupp inom den kubanska regeringen hade kännedom om den kommande islossningen. Innan hade elva USA-presidenter med alla medel försökt att krossa den kubanska revolutionen, men de gick bet!

Under hela 1980-talet hade president Ronald Reagan (1981-1989), en antikommunistisk relik från det kalla krigets McCarthyepok från 1950-talet mer eller mindre öppet hotat Kuba. Han skulle komma att avlösas i Vita Huset av den förre CIA-chefen Georg H.W. Bush (20 januari 1989-20 januari 1993). Hoten och blockaden växte respektive förstärktes i synnerhet efter att Sovjetunionen hade rasat samman. Inte bara Reagan, Bush och Gallin trodde att Kuba skulle bli en ”enkel match”. På DN:s, Svd:s eller TV och Radion framträdde de politiska utrikespolitiska ”experterna” och prognostiserade revolutionens undergång. Men de misstog sig gruvligt, än en gång.

Studenter på taket för Havannas Universitet, tränar för att nedkämpa en möjlig USA-invasion. FOTO: DICK EMANUELSSON.


Studenterna försvarar sitt universitet, med geväret i hand

En novembersöndag i centrala Havanna 1990 hörde jag på avstånd skottlossning och pansarbilar som rullade upp och förbi Hotel Havana Libre (f.d. Hotel Hilton). Från universitetsbibliotekets tak såg jag en kvinnlig och manlig student spänna upp ”V:et” för sitt kulsprutegevär. Plötsligt från ingenstans dök den ryska militärhelikoptern upp som transporterar närmare 30 militärer och från bägge sidor, taket och luften, utbröt våldsam skottväxling.

Studenterna simulerade försvar av sitt universitet mot en militär invasion av USA-trupper. De ryckte fram ned för Alma Maters trappor och sköt med sina Kaloschnikovs mot fienden.

Mot den stat som hade använt Havanna som ”en enda stor bordell” svarade kubanernas med att organisera sig i de Revolutionära Territorialstyrkorna. I varje bostadskvarter, skola och fabrik dammades gevären än en gång av och kubanerna tränade varje söndag under 1990-talet för att stå militärt beredda emot en USA-invasion.



"Hasta la Victoria Siempre, Comandante!" var studenternas slagord söndagsmorgonen i november 1990. FOTO: DICK EMANUELSSON.


Trump hotar och får svar

I dag hotar Donald Trump den kubanska regeringen och folket med att säga upp det avtal som slöts mellan de bägge staterna 2015. Inte för att blockaden har lättat, tvärtom. Men viktiga beslut har tagits för att lätta på spänningen och den krigsrisk som har rått de senaste halvseklet som resultat av USA:s besatthet av att störta en suverän stats regering.

Trump har inte lärt ett smack av historien. Han tror att han med den gamla utlevade knölpåkspolitiken kan tvinga kubanerna att acceptera dennes syn på ekonomi, politik och politiska partier. Han vill att kubanerna återigen ska lägga ut den röda mattan för maffia och storkapital från USA, att de kubanska kvinnorna ska låna ut sina kroppar till perversa nordamerikaner eller att den kubanska jorden ska återföras till den sociala parasitära klass som utnyttjade den USA-stödda marionettregimen Batista för egna personliga och ekonomiska intressen.


Den reaktionära högerextrema kuba-kolonin i södra Florida röstade på Trump i presidentvalet i tron att han ska riva upp det avtal som Obama skrev under förra året. Blockaden mot Kuba är intakt och har till och med försämrats, trots avtalet. Med Trump är en återgång till den klassiska knölpåkspolitiken möjlig, vilket visar att Trump och hans rådgivare inte har begripit att Kubas folk går inte att underkuva.


En miljon på Revolutionsplatsen

Just när jag skriver de sista raderna i återblicken om Norrskensflammans bild av vad som hände och utspelades under viktiga år i den kubanska samhällsutvecklingen, tar Havanna farväl av sin Kommendant. Fidels kremerade kvarlevor transporterades i en bilkortege från Havanna till Santiago de Cuba, längst ner i Kubas sydöstra hörn där han begravdes den 4 december.

Till och med CNN sände från Revolutionsplatsen och tvingades, inför de övertygande videosekvenserna av torget, tillstå att hundratusentals kubaner tog farväl av sin landsfader. I Dagens Nyheter har jag inte sett en enda spaltrad eller bild om det historiska massmötet i Havanna igår kväll. Sveriges Radios korrespondent sägs ha sett ett antal skolbarn gå mot Revolutionsplatsen. Den svenska mediebevakningen av temat Fidel borde vara ett stående ämne på universitetens journalistfakulteter om hur en opinion manipuleras och metoderna för denna.

"Fidel lever i hjärtat hos ungdomen", har denne unge kuban skrivit.

Sorg, i alla åldrar.

Den latinamerikanska Tv-kanalen Telesur har sedan den 25 november, då dödsbudet om Fidel kom, sänt oavbrutet från Kuba. Och för den som vill se går det inte att missta sig på den äkta känsla av sorg som det kubanska folket genomlider just nu.

Studenterna på universitet i Havanna visade att de också stöder revolutionen som sina föregångare från november 1990. I tiotusentals strömmade de ner för samma trappa i Alma Mater för att delta på massmötet med en miljon landsmän som när de slog tillbaka den simulerade attacken från USA i november 1990. Stefan Löfven skulle förmodligen vara nöjd om han lyckades fylla Norra Latins skolgård i Stockholm på 1 maj. Att Sveriges statschef kungen med sällskap Silvia och Wallström inte flög till Havanna utan föredrog att flyga till Saudiarabien för att delta i begravningen av någon avliden prins i det medeltida hovet, är bara politiskt följdriktigt.

Världen står inför nya utmaningar. Med Fidels fysiska bortgång den 25 november har ett tomrum onekligen uppstått. Men till skillnad mot den 25 november 1956, då yachten ´Granma´ lämnade Rio Tuxpan i den mexikanska delstaten Veracruz, var det 82 revolutionärer som var fast beslutna att störta den politiska, sociala och ekonomiska modell som USA påtvingat Kuba sedan 1903. Igår kväll stod en miljon kubaner på Revolutionsplatsen och utgör ett bokstavligt fysiskt kollektivt arv från Fidel och den grupp av ”Barbudos” som överlevde när de anlände till den kubanska kusten i början av december 1956 och utsattes för urskillningslösa bombningar av Batistas flygvapen.



USA:s män mördade tio alfabetisörer

På Revolutionsplatsen igår kväll (tisdag 29 november) var det ett kollektiv, ett helt folk som tog farväl och svor att bära Fidels arv vidare.

Raul Castro, som var en av de 82 på Granma, beskrev i sitt avskedstal till kampbrodern hur 250.000 unga kubaner, kvinnor och män lämnade städerna 1960 för att dra ut på landsbygden och upp i bergen för att lära sina landsmän i alla åldrar att lära sig läsa och skriva. I den kampen mördades tio av dessa alfabetisörer av de USA-stödda kontrarevolutionärerna i bergen i Escambray. Men den 22 december 1962 kunde Fidel på Revolutionsplatsen utropa; ”Kuba, fritt från analfabetism”!

Vem har intresse av att människor inte varken kan läsa eller skriva, att inte göra sig förstådd i skrift? Att inte kunna studera och djupare förstå sin omgivning?

Mina tankar ledde mig till militärkuppen i Honduras den 28 juni 2009. En brigad av kubanska pedagoger hade anlänt till Honduras efter att liberalen Manuel Zelaya hade valts till president i november 2005 och tillträdde presidentposten 27 januari 2006. Då var 26 procent av honduranerna analfabeter. När militärkuppen genomfördes och Zelaya störtades hade analfabetismen reducerats till hälften av det kubanska programmet ¡”Yo sí puedo”!, visst kan jag.

Den civila-militära juntans första beslut var att utvisa den kubanska lärarkontingenten och ställer oss inför frågan;

”Demokrati, för vem, för vad och i vems intresse”?

Och Karl Staf?

Han återvände till Sverige. Och han sa i en intervju Flamman 2006, som jag dessvärre inte minns vem som skrev intervjun, men Staf säger att han ångrar inget. Utom en sak.

– Att jag lämnade Kuba. Jag levde ett helt annat liv där. Där kom vänner och hälsade på, här (i Sverige) lever man som en enstöring.

Denna text är ett kapitel i journalisten Dick Emanuelssons bok om hans år på Norrskensflamman och i Latinamerika.

Läs mer:

sábado, 3 de enero de 2015

Che: “Varje autentisk revolution förmår att försvara sig”





Che sa en gång att “Varje autentisk revolution förmår att försvara sig”. Det var det jag tänkte när jag såg bilden som det panamanska revolutionära vänsterfronten Frenadeso publicerade med anledning av att den kubanska revolutionens 56-årsdag inträffade 1 januari 2015.

För de tio första försökte med alla medel men misslyckades. Den 11:e gav upp för han begrep att sätta sig upp mot en autentisk revolution är svårt, för att inte säga omöjligt.

Men historien lär oss att los Gringos “har inga vänner, bara egna intressen”, som en tidigare USA-president så träffande beskrev USA-administrationernas verkliga politik.

Därför kommer kubanerna fortsätta att göra RESISTENCIA, motstånd mot blockad och andra former av aggressioner mot den karibiska pärlan.

Bara opportunister och politiska dvärgar i alla former och format förnekar den kubanska revolutionens storhet.

Dick & Mirian Emanuelsson!