Fidel, Norrskensflamman och den kubanska revolutionen, en efterblick

Flammans från den 3 mars 1940: En grupp som leddes av Luleås polischef, två infanteriofficerare från Luleå regemente samt två journalister från högerns dagstidning Norrbottens-Kuriren, anlade en mordbrand i Norrskensflammans tryckeri varvid fem personer, tidningens kassör, två kvinnliga anställda samt två unga flickor mördades i det fascistiska attentatet. Men Norrskensflamman kunde inte skrämmas till tystnad, vilket var motivet för attentatet utan fortsatte sin principfasta kamp för Norrbottens arbetande. Redan dagen efter kom tidningen ut. Tidningens internationalistiska karaktär märktes i dess utrikesbevakning där Kuba, via Norrskensflammans stationerade reporter Karl Staf, rapporterade nästan dagligen om den kubanska revolutionens utveckling. Ingen annan svensk tidning hade en så komplett bevakning av den viktigaste händelsen i Latinamerika och Karibien som Norrskensflamman. Foto på Karl Staf: Elena Kasian.

Fidel, Norrskensflamman och den kubanska revolutionen

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2016-12-04 / Den legendariska Norrskensflamman utgjorde i Sverige en extraordinär källa om den kubanska revolutionen. Under nära 25 år hade tidningen en egen reporter på den karibiska ön som samtidigt bevakade hela kontinenten. Få läsare som Norrskensflammans var så insatta i det kubanska temat.

Norrskensflamman hade som dagstidning en unik bevakning av den kubanska revolutionen från dess linda, ja redan innan Revolutionens seger 1 januari 1959. Att gå in i de fragila tidningsläggen som sträcker sig från 2 oktober 1906, tidningens födelse, och studera de historiska händelserna av det förra seklet var och är en fascinerande sak. En guldgruva för historiker. Fram till att Flamman upphörde som dagstidning på hösten 1989 kunde man gå ner i källaren i tidningshuset i Luleå (fram till flytten oktober 1986) eller Spånga (fram till 1990) och öppna de historiska sidorna över en världs politiska, ekonomiska och sociala omvälvningar.

Norrskensflammans reporter i Sovjetunionen, Kina och Kuba

Karl Staf var den lille tystlåtne kommunistiske sjömannen som anslöt sig till de Internationella Brigaderna på Republikens sida i Spanien. De var närmare 700 svenskar, den förkrossande majoriteten ungkommunister, som med sitt liv som insats ställde upp för Republiken och för att slå tillbaka den spanska fascismen och det växande krigshotet representerat av det fascistiska Hitlertyskland.

Staf återvände levande till Sverige men reste över sundet till Danmark där han anslöt sig till den antifascistiska underjordiska kampen mot den tyska ockupationen. Efter tre månader greps han av tyskarna och skickades till Tyskland där han sattes in på tukthus, en värre variant än koncentrationsläger. USA-trupperna befriade honom 1945. Väl hemma i Sverige skickades han av det svenska kommunistpartiet till Moskva där han blev Norrskensflammans och Ny Dags korrespondent.

När revolutionen segrade i Kina 1949 dröjde det inte många år förrän Staf skickades dit av de nämnda tidningarna och var reporter i Kina fram tills brytningen 1964 mellan Kina och Sovjetunionen. Hans bok ”Maoismen, myt eller realitet” var en politisk uppgörelse med fenomen som det ”Stora Språnget”, kulturrevolutionens destruktiva företeelser med flera teman.

När Revolutionen segrade på Kuba 1959 var Staf fortfarande kvar i Kina. Men det dröjde inte många år förrän även den unga revolutionen i Karibien tog emot den kortväxte men satte reportern som föddes i Stockholm men växte upp i Helsingborg och Köpenhamn.

Truppenheter av den mäktiga Thälmanbrigaden som Karl Staf tillhörde under försvaret av Republiken i Spanien.

Flamman och Staf som studiekälla hos Nordiska Arbetsbrigaden

Medlemmarna i Svensk-Kubanska och de som höll i Föreningens studiecirklar på 1970-och 80-talen hade en enorm källa i Karl Stafs oräkneliga och unika reportage från den karibiska ön. Frågor som dök upp på studiecirklar om ”de kubanska pensionärernas eller kvinnornas rättigheter” fann ofta svaren i Kalles reportage.

Den Nordiska Arbetsbrigadens (Island, Norge, Sverige, Danmark och Finland) 200 deltagare som varje sommar flög till Kuba, flockades alltid kring Staf när han dök upp på ”El Campamento Julio Antonio Mella”, i närheten av byn Caimito de Guayabal, 45 kilometer väster om Havanna. En underbar plats där tusentals människor från hela världen har varit inkvarterade och som klockan 06.00, just när den mjuka karibiska morgonsolen går upp bakom palmer och den fuktiga vegetationen runt lägret, vaknat av de mjuka pianotonerna och den vibrerande rösten från Sara Gonzalez´ ”La Victoria”, en hyllning till de som kämpade och föll mot den USA-ledda invasionen i Grisbukten den 16 april 1961.

Det var första gången som USA-imperialismen led ett militärt nederlag på den amerikanska kontinenten. Men det var också historiskt så till vida att Fidel, inför hundratusentals kubaner på Revolutionsplatsen i Havanna förklarade den första socialistiska revolutionen seger på den amerikanska kontinenten. Ett dubbelt nederlag för Vita huset mitt under det kalla kriget efter att Revolutionen hade antagit en socialistisk karaktär.

Karl Staf talade om allt detta när de nordiska brigadörerna andäktigt lyssnade på honom i den stora föreläsningssalen i lägret och kände de historiska vindarna i palmerna.

Flammans latinamerikakorrespondent som få i världen en levande databas men med en politisk praktisk erfarenhet av den internationella klasskampen. Med sitt rödlätta ansikte beskrev han historiska fakta och skeenden i den internationella revolutionära rörelsens kamp och erfarenheter med egna självupplevda politiska erfarenheter.

Karl Erik Persson, en glad brigadör från Nordiska Arbetsbrigaden 1980 kör fram cement till byggnationen av nya lägenheter utanför Havanna. Foto: Lasse Willén.

Till Revolutionens Nicaragua

När revolutionen i Nicaragua segrade den 19 juli 1979 hade Staf redan landat på flygplatsen i Managua som skulle döpas om till Augusto Cesar Sandino. Gerillastyrkorna på landningsbanan som tog emot med Staf och planet sköt segerrikt mot himlen med sina smattrande kulsprutegevär. De trodde att det var den Nationella Försoningsjuntan med Daniel Ortega i spetsen som hade landat. Men det var Staf och ett antal kubanska reportrar som landade i ett plan från Costa Rica. Några minuter senare landade Försoningsjuntan i Managua i ett plan som hade lyft från ”Revolutionens Huvudstad” Leon, vid stillahavskusten, som befriades av de sandinistiska gerillastyrkorna redan den 20 juni, 1979.

– En gerillasoldat frågade mig vad tidningen hette som jag skrev för och jag sa: ”La Llama de Aurora Boreal” (Norrskensflamman) och han imponerades av ”det vackra namnet” och meteorologiska fenomenet i närheten av Nordpolen, berättade Karl.

Flammans 80-årsjubileum. . . på Kuba

När Flamman fyllde 80 år, den 2 oktober 1986, genomfördes flera stora möten och hyllningar till tidningsveteranen som överlevt bombattentat, fem mord och halvfascistisk statsterror, både under det andra världskrigets transportförbud, då kommunistiska järnvägare smugglade Norrskensflamman och Ny Dag på landets järnvägar som under de kalla kriget på både 1940- som 1950-talet. Inte under en enda dag lyckades Staten och det politiska etablissemanget stoppa utgivningen av de bägge dagstidningarna eller partiets regionala tidningar som mest uppgick till hela 14 i Sverige.

Men den stora hyllningen genomförde Norrskensflamman genom att genomföra en kryssning till DDR, Baltikum och Leningrad på sommaren 1987. I december 1987 gick ytterligare en jubileumsresa till Kuba. Då hade Flamman i oktober 1986 flyttat från Luleå till Spånga, Stockholm.

Och i Kuba väntade Karl Staf och Fidel!

Bland de många studiebesök och utflykter som genomfördes med den närmare 100 personer starka svenska delegationen var mötet i ett av Havannas bostadskvarter det som kanske deltagarna från Sverige minns bäst och som hade Fidel som talare.

Kuba och kommunistpartiet hade redan innan Gorbatjov i Sovjetunionen hade lanserat sin perestrojka och glasnost inlett en upprensning av byråkrati och stelbenthet inom statsförvaltning och kommunistpartiets inre och yttre liv. Och det var det som Fidel till stora delar talade om under de två timmarna han riktade sig till invånarna i det enkla bostadsområdet. Invånarna lyssnade med hänförelse och applåderade och ropade slagord till stöd för revolutionen.

Men orosmoln siktade i horisonten.

"Macheteros" i Matanzasprovinsen på Kubas då största sockerbruk, Mario Muñoz. När bensinen tog slut i november 1990, tog landsbygdens proletär fram macheten och inledde arbetet med att hugga ner de mogna sockerrören. Den Ekonomiska Specialperioden inleddes, en av de svåraste etapperna i den kubanska revolutionens historia, omöjlig att övervinna om det inte existerade frihet och folkmakt. FOTO: DICK EMANUELSSON

Den Ekonomiska Specialperioden

En av ”De Fem”, Rene Gonzalez, en av fem kubanska underrättelseagenter från det kubanska inrikesministeriets kontraspionage ”stal” ett plan i Havanna och flög till Miami i december 1990. Det var samtidigt som Den Ekonomiska Specialperioden hade inletts över hela ön.

Jag kom dit en månad tidigare, i november 1990 och kunde se hur brutalt bränslebristen slog. Knappt en enda bil på Havannas breda gator. Kina skickade över tusentals cyklar som ersatte de bensin- eller dieseldrivna fordonen.

Mitt under ett reportage för Flamman som jag gjorde på Kubas största sockerplantage, Mario Muñoz, i provinsen Matanzas, kom föraren till ett jättelikt fordon som högg sockerrören fram till chefen för sockerbruket och sa att han hade förbrukat de sista dropparna bränsle. “Japp, det är inget att göra”, konstaterade chefen krasst, ”då får ´Los Macheteros´ ta över huggandet”.

Och så blev det. Så långt mina ögon nådde i horisonten såg jag hundratals hektar fullväxta sockerrör som redan under reportagets gång började huggas ned av sammanbitna kraftiga ”macheteros”, svarta, vita eller mulatter som tog över efter maskinerna. Macheterna ersatte maskinerna. Blockaden kunde inte besegra Revolutionen, trots att 85 procent av Kubas utrikeshandel försvann när även Sovjetunionen och dess handelsförbindelser med Kuba försvann.

Kubanernas kreativitet och uppfinnesförmåga sattes på prov under de dryga tio år Specialperioden pågick. Det kubanska folket bokstavligen blev ”smärtare” om midjan. Men Revolutionen bestod. Och det skrev vi och rapporterade om i Norrskensflamman. Olyckskorparna muttrade och insåg att de hade dansat innan orkestern anlände.

Ibland fanns det inget bröd till frukosten på det vackra hotellet ”Inglaterra” i Gamla Stan. Den revolutionära medvetenheten och disciplinen sattes sannerligen på prov.

Dick Emanuelsson efter att ha intervjuat Rene Gonzalez i november 2014, en av "De Fem" som neutraliserade en mängd väpnade aktioner mot Kuba från Miami. Men trots att "De Fem" meddelade USA-myndigheterna om kontrarevolutionärernas planerade väpnade aktioner, var det inte dessa som fängslades utan i stället "De Fem".

”Diktaturen som inte föll”

I Miami, Washington, Berlin och varför inte, i Stockholm växte förhoppningarna hos politiska krafter, från högern till antikommunister hos socialdemokratin om att Kuba skulle falla. Bror Perjus, socialdemokratisk chefredaktör på Mål&Medel, som jag kände personligen och hade och har stor respekt för, bjöd in den dåvarande generalsekreteraren för Livs´ international, Dan Gallin, till en presskonferens på LO-Borgen. Pompöst kalkylerade denne antikommunist att “Castrodiktaturen har bara några månader kvar innan den faller”.

Nu har det gått snart 27 år och Gallin är förmodligen pensionerad och bortglömd. Den internationella fackföreningsrörelsen är mer än nerslagen i stövelskaften än någonsin efter drygt 25 år efter att socialrealismens länder föll samman och ett nytt styrkeförhållande till förmån för imperialismen uppstod i världen.

Facken i världen har inte längre kvar den kraft den hade innan. Med undantag för Venezuela existerar det i dag ingen reell fackföreningsrörelse längre i Latinamerika. Nyliberalismen har avväpnat arbetarklassens försvarsorganisationer och bara de offentliga fackförbunden på kontinenten kan erbjuda ett relativt motstånd mot regeringarnas nedskärningar och arbetarfientliga politik.

Facken slåss för sin existens och överlevnad medan den kubanska revolutionen finner nya former för att utveckla sin ekonomi i de nya styrkeförhållandena i världen. Hade Gallin och Perjus och de socialdemokratiskt styrda landsorganisationerna i världen begripit att Kuba och de revolutionära vänsterkrafterna varken var diktatur respektive fiende, utan i stället en allierad till den internationella arbetarrörelsen, ja då kanske Europa och världen hade sett annorlunda ut i dag.

Bror Perjus och Dan Gallin, grovt felkalkylerande 1990 om den kubanska revolutionens öde.

1990 och 2016, Bush och Trump

Den kubanske kontraagenten Rene Gonzalez lurade både sin fru, barn och resten av det kubanska samhället under närmare tio år. De trodde att han var en förrädare, en som svek Revolutionen när han stal planet och flög under radarn och senare landade i Miami och infiltrerade de kubanska kontrarevolutionärerna innersta kretsar. På så sätt kom han över information som krypterades och skickades till Havanna som förvarnades av både väpnade attacker som propagandistiska provokationer mot Kuba med målsättningen att skapa förevändning för en väpnad USA-intervention av Kuba. Inte för inte genomförde CIA och dess lönnmördare 638 olika mordförsök mot Fidel. Revolutionen begrep att den måste ha en säkerhetstjänst för att försvara folket och Revolutionen mot dem som predikar ”demokrsti och frihet” men som praktiserar motsatsen, både i och utanför USA.

När jag intervjuade Rene Gonzalez den 28 november 2014 i Havanna, efter att han avtjänat 14 år i USA-fängelser, återstod det bara drygt två veckor innan hans tre andra kamrater skulle friges som en gest av Obama för att återupprätta de diplomatiska relationerna som USA bröt 1961. Bara en liten grupp inom den kubanska regeringen hade kännedom om den kommande islossningen. Innan hade elva USA-presidenter med alla medel försökt att krossa den kubanska revolutionen, men de gick bet!

Under hela 1980-talet hade president Ronald Reagan (1981-1989), en antikommunistisk relik från det kalla krigets McCarthyepok från 1950-talet mer eller mindre öppet hotat Kuba. Han skulle komma att avlösas i Vita Huset av den förre CIA-chefen Georg H.W. Bush (20 januari 1989-20 januari 1993). Hoten och blockaden växte respektive förstärktes i synnerhet efter att Sovjetunionen hade rasat samman. Inte bara Reagan, Bush och Gallin trodde att Kuba skulle bli en ”enkel match”. På DN:s, Svd:s eller TV och Radion framträdde de politiska utrikespolitiska ”experterna” och prognostiserade revolutionens undergång. Men de misstog sig gruvligt, än en gång.

Studenter på taket för Havannas Universitet, tränar för att nedkämpa en möjlig USA-invasion. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Studenterna försvarar sitt universitet, med geväret i hand

En novembersöndag i centrala Havanna 1990 hörde jag på avstånd skottlossning och pansarbilar som rullade upp och förbi Hotel Havana Libre (f.d. Hotel Hilton). Från universitetsbibliotekets tak såg jag en kvinnlig och manlig student spänna upp ”V:et” för sitt kulsprutegevär. Plötsligt från ingenstans dök den ryska militärhelikoptern upp som transporterar närmare 30 militärer och från bägge sidor, taket och luften, utbröt våldsam skottväxling.

Studenterna simulerade försvar av sitt universitet mot en militär invasion av USA-trupper. De ryckte fram ned för Alma Maters trappor och sköt med sina Kaloschnikovs mot fienden.

Mot den stat som hade använt Havanna som ”en enda stor bordell” svarade kubanernas med att organisera sig i de Revolutionära Territorialstyrkorna. I varje bostadskvarter, skola och fabrik dammades gevären än en gång av och kubanerna tränade varje söndag under 1990-talet för att stå militärt beredda emot en USA-invasion.

"Hasta la Victoria Siempre, Comandante!" var studenternas slagord söndagsmorgonen i november 1990. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Trump hotar och får svar

I dag hotar Donald Trump den kubanska regeringen och folket med att säga upp det avtal som slöts mellan de bägge staterna 2015. Inte för att blockaden har lättat, tvärtom. Men viktiga beslut har tagits för att lätta på spänningen och den krigsrisk som har rått de senaste halvseklet som resultat av USA:s besatthet av att störta en suverän stats regering.

Trump har inte lärt ett smack av historien. Han tror att han med den gamla utlevade knölpåkspolitiken kan tvinga kubanerna att acceptera dennes syn på ekonomi, politik och politiska partier. Han vill att kubanerna återigen ska lägga ut den röda mattan för maffia och storkapital från USA, att de kubanska kvinnorna ska låna ut sina kroppar till perversa nordamerikaner eller att den kubanska jorden ska återföras till den sociala parasitära klass som utnyttjade den USA-stödda marionettregimen Batista för egna personliga och ekonomiska intressen.

Den reaktionära högerextrema kuba-kolonin i södra Florida röstade på Trump i presidentvalet i tron att han ska riva upp det avtal som Obama skrev under förra året. Blockaden mot Kuba är intakt och har till och med försämrats, trots avtalet. Med Trump är en återgång till den klassiska knölpåkspolitiken möjlig, vilket visar att Trump och hans rådgivare inte har begripit att Kubas folk går inte att underkuva.

En miljon på Revolutionsplatsen

Just när jag skriver de sista raderna i återblicken om Norrskensflammans bild av vad som hände och utspelades under viktiga år i den kubanska samhällsutvecklingen, tar Havanna farväl av sin Kommendant. Fidels kremerade kvarlevor transporterades i en bilkortege från Havanna till Santiago de Cuba, längst ner i Kubas sydöstra hörn där han begravdes den 4 december.

Till och med CNN sände från Revolutionsplatsen och tvingades, inför de övertygande videosekvenserna av torget, tillstå att hundratusentals kubaner tog farväl av sin landsfader. I Dagens Nyheter har jag inte sett en enda spaltrad eller bild om det historiska massmötet i Havanna igår kväll. Sveriges Radios korrespondent sägs ha sett ett antal skolbarn gå mot Revolutionsplatsen. Den svenska mediebevakningen av temat Fidel borde vara ett stående ämne på universitetens journalistfakulteter om hur en opinion manipuleras och metoderna för denna.

"Fidel lever i hjärtat hos ungdomen", har denne unge kuban skrivit.

Sorg, i alla åldrar.

Den latinamerikanska Tv-kanalen Telesur har sedan den 25 november, då dödsbudet om Fidel kom, sänt oavbrutet från Kuba. Och för den som vill se går det inte att missta sig på den äkta känsla av sorg som det kubanska folket genomlider just nu.

Studenterna på universitet i Havanna visade att de också stöder revolutionen som sina föregångare från november 1990. I tiotusentals strömmade de ner för samma trappa i Alma Mater för att delta på massmötet med en miljon landsmän som när de slog tillbaka den simulerade attacken från USA i november 1990. Stefan Löfven skulle förmodligen vara nöjd om han lyckades fylla Norra Latins skolgård i Stockholm på 1 maj. Att Sveriges statschef kungen med sällskap Silvia och Wallström inte flög till Havanna utan föredrog att flyga till Saudiarabien för att delta i begravningen av någon avliden prins i det medeltida hovet, är bara politiskt följdriktigt.

Världen står inför nya utmaningar. Med Fidels fysiska bortgång den 25 november har ett tomrum onekligen uppstått. Men till skillnad mot den 25 november 1956, då yachten ´Granma´ lämnade Rio Tuxpan i den mexikanska delstaten Veracruz, var det 82 revolutionärer som var fast beslutna att störta den politiska, sociala och ekonomiska modell som USA påtvingat Kuba sedan 1903. Igår kväll stod en miljon kubaner på Revolutionsplatsen och utgör ett bokstavligt fysiskt kollektivt arv från Fidel och den grupp av ”Barbudos” som överlevde när de anlände till den kubanska kusten i början av december 1956 och utsattes för urskillningslösa bombningar av Batistas flygvapen.

USA:s män mördade tio alfabetisörer

På Revolutionsplatsen igår kväll (tisdag 29 november) var det ett kollektiv, ett helt folk som tog farväl och svor att bära Fidels arv vidare.

Raul Castro, som var en av de 82 på Granma, beskrev i sitt avskedstal till kampbrodern hur 250.000 unga kubaner, kvinnor och män lämnade städerna 1960 för att dra ut på landsbygden och upp i bergen för att lära sina landsmän i alla åldrar att lära sig läsa och skriva. I den kampen mördades tio av dessa alfabetisörer av de USA-stödda kontrarevolutionärerna i bergen i Escambray. Men den 22 december 1962 kunde Fidel på Revolutionsplatsen utropa; ”Kuba, fritt från analfabetism”!

Vem har intresse av att människor inte varken kan läsa eller skriva, att inte göra sig förstådd i skrift? Att inte kunna studera och djupare förstå sin omgivning?

Mina tankar ledde mig till militärkuppen i Honduras den 28 juni 2009. En brigad av kubanska pedagoger hade anlänt till Honduras efter att liberalen Manuel Zelaya hade valts till president i november 2005 och tillträdde presidentposten 27 januari 2006. Då var 26 procent av honduranerna analfabeter. När militärkuppen genomfördes och Zelaya störtades hade analfabetismen reducerats till hälften av det kubanska programmet ¡”Yo sí puedo”!, visst kan jag.

Den civila-militära juntans första beslut var att utvisa den kubanska lärarkontingenten och ställer oss inför frågan;

”Demokrati, för vem, för vad och i vems intresse”?

Och Karl Staf?

Han återvände till Sverige. Och han sa i en intervju Flamman 2006, som jag dessvärre inte minns vem som skrev intervjun, men Staf säger att han ångrar inget. Utom en sak.

– Att jag lämnade Kuba. Jag levde ett helt annat liv där. Där kom vänner och hälsade på, här (i Sverige) lever man som en enstöring.

Denna text är ett kapitel i journalisten Dick Emanuelssons bok om hans år på Norrskensflamman och i Latinamerika.

Läs mer:

• ▼  diciembre (1)
  • Reflektioner om humanisten och kommunisten Fidel

• ▼  noviembre (4)
  • Diego Maradona begråter Fidels bortgång
  • Fidel visade att ”Varje autentisk Revolution förmå...
  •  

Reflektioner om humanisten och kommunisten Fidel

Fidel Castro talar i Köpenhamn 1995. FOTO: DICK EMANUELSSON

Reflektioner om humanisten och kommunisten Fidel

Av Dick Emanuelsson*

TEGCUCIGALPA / 2016-12-01 / Nedanstående rader är skrivna av Olga Morales, en före detta argentinsk grafiker som arbetade i flera år på Norrskensflamman i Spånga. Hon återvände till Buenos Aires efter exilen i Sverige och har där fortsatt att slåss för de principer som hennes mördade man och hon själv stod och står för, bland dem som Fidel, den kubanska revolutionens förgrundsgestalt, förfäktade.

I dag, när den politiska högern och pseudointellektuella och liberal vänster attackerar eller bara kniper käft, kan Olgas nedanstående reflektioner över vad Fidel och Revolutionen åstadkom i Kuba och omvärlden vara värda att reflektera över.

Till de journalister som först tittar vem de har i ryggen för att senare författa sina alster, som de nästan regelmässigt inleder med att först registrera vad Vita Huset och andra politiska personligheter i USA säger i frågan Fidel, kan Olgas reflektioner vara mycket mer värda. Som reporter känns det bara pinsamt och trist att konstatera ovanstående. För är det något som den ”sociale kommunikatören” ska dra fram är just det unika i ett tema, som i fallet vad Fidel Castros politiska, sociala och politiska arv innebär. Men kollegorna ”read-writar” mest vad Husbonden ”Over there” tycker.

Den sista frågan varje läsare bör ställa sig efter att ha läst Olgas rader är: ”Är det möjligt att ett ofritt folk kan åstadkomma ovanstående”?

* Reporter i Latinamerika

Kubanska ögonläkare i Honduras opererar fattiga honduraner som inte har de 3000 dollarna per öga som det kostar att bli opererad på den privata ögonkliniken Santa Lucia. Kubanerna har sedan 2007 opererat mer än 100.000 honduraner, GRATIS, i "Mision Milagro", UPPDRAG MIRAKEL! Det är detta humanistiska och solidariska arv som kommunisten Fidel Castro efterlämnar sig. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Fidel Castro

Av Olga Morales

• Inte vem som helst störtar en diktatur med 20 män i ryggen och samtidigt utmanar USA-imperiet.
  
• Inte vem som helst gör slut på analfabetismen på ett år.
  
• Inte vem som helst reducerar spädbarnsdödlighet från 42 % till 4 %.
  
• Inte vem som helst utbildar 130.000 läkare, vilket garanterar en läkare för varje 130 personer, den högsta andelen läkare per capita i världen.
  
• Inte vem som helst skapar den största medicinska högskolan i världen, där 1500 utländska läkare utexamineras per år och där sammanlagt 25.000 läkare från 84 länder har utexaminerats.
  
• Inte vem som helst sänder mer än 30.000 läkare att arbeta i mer än 68 länder runt om i världen, totalt cirka 600.000 uppdrag.
  
• Inte vem som helst lyckas vara det enda latinamerikanska landet där inte ett enda barn lider av undernäring.
  
• Inte vem som helst lyckas vara det enda latinamerikanska landet utan narkotikaproblem.
  
• Inte alla länder uppnår 100 % av elevers skolnäravo. 
• Inte vem som helst kan resa runt i sitt land utan att se ett enda barn sova på gatan.
   
• Inte vilket land som helst lyckas att vara det enda landet i världen som uppfyller ekologisk hållbarhet.
  
• Inte i vilket land som helst uppnår dess befolkning en vid födseln förväntad livslängd till 79 år. 
• Inte vilket land som helst klarar att framställa vacciner mot cancer. 
• Inte vilket land som helst lyckas vara det enda land som stoppar överföring av HIV från modern till barnet. 
• Inte något latinamerikanskt land har vunnit så många OS-medaljer. 
• Inte vem som helst överlever fler än 600 mordförsök och elva USA-presidenter som försökt störta honom. 
• Inte vilket land som helst överlever 50 år av blockad och ekonomiskt krig. 
• Inte alla når 90 år med en så framträdande plats i världshistorien. 
• Älskad av miljoner. Missförstådd av ett antal andra.
  
• Vad ingen kan göra är att ignorera det.

      Vila i frid, Fidel Castro! 

Diego Maradona begråter Fidels bortgång

Diego Maradona och Fidel Castro vid ett av de första mötena mellan de två. En djup vänskap uppstod och Maradona, född och uppvuxen i en så kallad "Villa de Miseria", ett bostadsområde i extrem fattigdom, väcktes politiskt av Fidel och den kubanska revolutionen "som har gett mig så mycket", sa Maradona vid beskedet om att Fidel hade avlidit.

Diego Maradona begråter Fidels bortgång

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2016-11-27 / Diego Maradona grät när han fick beskedet om att Kubas revolutionshjälte Fidel Castro Ruz hade avlidit sent på fredagskvällen. För Maradona var Fidel ”den störste och en andra far”, som den argentinska fotbollslegenden själv uttrycker det.

– De ringde upp mig från Buenos Aires och sa att den störste, utan jämförelse, hade lämnat oss. Det var som en chock. En fruktansvärd dag. Jag grät ohejdat för han var som en andra far, sa Maradona till journalisterna i Kroatiens huvudstad Zagreb där han befinner sig just nu.

”Det kubanska folket som gav mig så mycket”

Maradona uppgav till reportrarna att han på måndag flyger till Havanna.

– Jag vill göra Raul (Castro) och hans söner och döttrar sällskap, och det kubanska folket som gav mig så mycket. Och ta farväl av Fidel, min vän. De ska kremera honom. Jag vill säga och ge honom all min tacksamhet som jag har, av hela mitt liv, sa en rörd Maradona.

Fotbollsstjärnan hade en nära vänskap med Fidel som han till och med har tatuerad på en av sina vader. På en överarm har han Che tatuerad.

Drogrehabiliterad i Kuba

– Han (Fidel) pratade oerhört mycket med mig om drogerna och talade om rehabiliteringen och jag visst kunde återhämta mig.

Deras vänskap inleddes redan på 1980-talet men Maradona är Fidel tacksam för hans agerande för att internera fotbollslegenden på en kubansk klinik år 2000 för att övervinna sitt narkotikaberoende.

– Jag levde fyra år i Kuba och Fidel ringde mig ibland 2 på natten för att prata politik och sport. Det är ett av de vackraste minnena jag har med Fidel.

– Jag träffade honom för sista gången för tre år sedan och han tog emot mig med orden: ”Har du kommit för att ta avsked”? och det förvånade mig. Det var som om han hade skjutit en ”Del Potro” (före detta argentinsk tennisstjärna) i bröstkorgen och det fick mig att brista ut i gråt.

De sista orden Fidel sa till Maradona var:

”Du finns i mitt hjärta. Och när jag varje dag tänder ett ljus för min mor tänker jag också på dig. Vi ses när du kommer tillbaka till Kuba”, sa Fidel till Diego Maradona för tre år sedan.

Muhammed Ali vill inte ge Fidel en snabb rak vänster under sitt besök i Havanna för ett tiotal år sedan. Fidel var själv en skaplig basebollspelare och dök ofta upp när viktiga matcher i den kubanska ligan spelades. Eller så spelade han själv, till allas förtjusning.,

Idrottsgiganten Kuba

Många internationell kända idrottsmän har under åren uttryckt sin beundran för Fidel. Muhammed Ali besökte Kuba och de bägge utbytte livliga idéer om idrottens betydelse för att fostra och utveckla ungdomen mentalt, socialt och kulturellt. På det området har Kuba, tack vare Revolutionens satsningar, nått enorma framgångar och är världsledande i flera sportgrenar varav boxning, baseboll och friidrott är de främsta.

Den kubanske revolutionsledarens kremerade kvarlevor kommer att gå i procession under fyra dagar tills den når Santiago de Cuba, längst ner i sydöstra Kuba där han kommer att begravas på kyrkogården Santa Ifigenia den 4 december.

¡¡Aquí se termina el luto compañeros, sigue latiendo la Revolución!!

Ninguno pudo con Cuba y Fidel.

¡¡Aquí se termina el luto compañeros, sigue latiendo la Revolución!!

Nechi Dorado, Argenpress

Hemos ido subiendo a Argenpress Argenpress en este “especial” dedicado a nuestro Comandante Fidel Castro en el día de su paso a  la inmortalidad, algunas de las voces del pueblo.

Voces de los compañeros internacionalistas que han comprendido el legado que ha dejado al mundo un hombre de una talla incalculable. Hubo muchas voces más, muchas lágrimas, mucho dolor, mucha bronca, mucho orgullo por haber tenido la suerte de nacer en pleno auge de su gesta maravillosa.

Se habló y se hablará de un hombre que dedicó su vida a despertar conciencias, un hombre al que han “matado” montones de veces pero que hasta de la mentira fue capaz de salir victorioso.

Festejaron más de uno su verdadera muerte, agitando banderas en el norte que también los desprecia  aunque no se den cuenta, y fue tanta la imbecilidad vista, tanta la estupidez, que no fueron capaces de entender que no lo mató la muerte programada sino el peso de los años.

Podemos asegurar aún en medio del dolor desgarrador que nos produjo su partida irreversible –a medias- que Fidel queda en el alma de los pobres del mundo.

Que queda impreso en los ojos de los niños marginados, de los viejos abandonados, de los estudiantes, de los obreros, campesinos, amas de casa, intelectuales.

Fidel es la historia de un continente considerado el patio trasero de los gringos, ¡pero vaya qué paradoja!, no han podido con Cuba por lo tanto, no han podido con Fidel.

A partir de ahora, compañeros, NADA DE LUTO, mucho de ROJO REVOLUCION, creo que es el mejor homenaje que podemos hacerle quienes fuimos testigos de su hazaña. Hagamos una cadena con las lágrimas que llegue hasta las vísceras donde se aloja el cáncer del mundo: el Imperio genocida.

VIVA EL CAMARADA COMANDANTE FIDEL CASTRO RUZ

VIVA LA REVOLUCION CUBANA

VIVA EL PUEBLO CUBANO

Fidel visade att ”Varje autentisk Revolution förmår försvara sig”!

Fidel visade att ”Varje autentisk Revolution förmår försvara sig”!

Av Dick Emanuelsson

“Vi tror att denna kontinent i sitt sköte har en varelse som heter REVOLUTION, som är på väg, och obevekligt, genom biologisk, social och lagstiftning om historien, måste födas. Och den kommer att födas i en eller annan form. Förlossningen kan bli institutionell, på ett sjukhus eller i ett hus. Framstående läkare eller barnmorskan är de som kommer att ta barnet i sina händer. Men oavsett vem, blir det förlossning”.

TEGUCIGALPA / 2016-11-26 / Orden är Fidels och han uttalade de till den chilenske journalisten Augusto Olivares under Fidels 1971 i Chile. Olivares stred ända till slutet med president Salvador Allende i Monedapalatset den 11 september 1973, dagen då general Pinochet genomförde den militära statskuppen för att störta vänsterregeringen Allende. Den USA-stödda statskuppen inledde 17 år av terror.

På bilden talar Fidel i Köpenhamn, Danmark, 1995, under ett solidaritetsmöte där även Nelson Mandela skulle framträda men på grund av hälsoproblem avstod. Fidel talade oavbrutet under två timmar om Kubas och folkens kamp i världen mot den så kallade civiliserade och industrialiserade världens utplundring av folk och länder, om Kubas kamp för rätten att bygga sin egen folkmakt utan pekpinnar från de självutnämnda ”demokraterna” i USA, EU, och dess politiska patetiska massmedier.

Kriminell blockad

Trots den mest kriminella blockad som skulle ha störtat vilken ”normal demokrati” som helst, har den kubanska revolutionen visat inte bara styrka att slå tillbaka väpnade interventioner och ekonomiska blockader, utan även gett världen ett bevis på Lenins och Che Guevaras ord om att ”Varje autentisk Revolution för år försvara sig”!

Och det är inte bara fraser utan reell verklighet, trots DN:s och CNN:s intervjuer med jublande före detta Batistaanhängare (diktatorn som störtades 1 januari 1959 i Kuba) i Miami som i sitt irrationella hat inte begriper den kubanska verkligheten.

Kuba bästa landet i Latinamerika att födas i för flickor

Som den senaste rapporten från Rädda Barnen som talar om att Kuba är det bästa landet i Latinamerika att födas i om man är flicka. I världsmåttstock hamnar de kubanska flickorna eller dess stat på 34:e plats, enligt Rädda Barnens utredning ”Till den sista Flickan”. Japan kommer snäppet efter, på 35:e plats. Uruguay, tidigare betraktat som ”Latinamerikas Schweiz” kommer på 77:e plats av listan på 144 länder som toppas av Sverige, Norge och Finland.

Uppgiften kan vara intressant för alla feminister inom vänsterpartiet som är medlemmar i ett parti där partiledaren kallar Kuba för en ”politisk diktatur” och som anser att USA:s demokrati är att föredra framför Venezuelas och än mer Kubas folkmakt.

Det paradoxala är att dessa två nämnda länder är de enda på den amerikanska kontinenten (förmodligen även i världen) där presidenten kan avsättas efter halva mandatperioden. Jämför detta med DN:s ”demokratiska föredöme” USA där Hillary Clinton fick två miljoner röster mer än Donald Trump men där den senare blev president.

Lägre barnadödlighet än USA

Att det lilla landet i Karibien uppvisar en lägre barna- och mödradödlighet än världsmakten USA är ett annat bevis på Revolutionens erövringar. Dessa kan aldrig genomföras med ett ofritt folk. Här i Honduras talar de fattiga med beundran i rösten om den kubanske läkaren eller sjuksköterskan. Den kubanska hälsovårdsbrigaden, som anlände efter orkanen Mitch i november 1998, ger hundratusentals honduraner den rätt som den honduranska staten inte är kapabel att ge sina medborgare, rätten till hälsovård.

Närmare 100.000 fattiga honduraner, inbegripet denne journalist, har fått sina ögon opererade mot starr helt gratis av kubanska ögonläkare i ”Mision Milagro”, Uppdrag Mirakel, en operation och ett mirakel som på den colombianskägda ögonkliniken Santa Lucia här i Tegucigalpa kostar 3.000 dollar, PER ÖGA. De fattiga blir blinda. I hela Latinamerika är det 650.000 som varje år förlorar sin syn på ett öga. De kubanska ögonläkarna reducerar den dramatiska statistik varje år.

Segrade i ”Idéernas Slag”

Medan en liten av hat besatt grupp i Miami nu jublar, kommer miljoner kubaner att följa Revolutionens obestridlige ledare till den sista vilan.

Och medan ingen kommer att minnas de grånade kontrarevolutionärerna i Miami kommer Fidel för alltid vara inskriven i de latinamerikanska och världens folk historia som den man som inte bara talade om ”Idéernas Slag” utan även praktiserade dem under oerhörda svåra förhållanden men som segrade.

¡HASTA LA VICTORIA SIEMPRE, COMANDANTE!

Cuba-EE.UU.: “Hay que ver que uso hará EEUU de su tienda habanera”

14 de agosto, 2015, Día histórico; La reapertura después 54 años sin relaciones diplomáticas.

Cuba-EE.UU.: “Hay que ver que uso hará EEUU de su tienda habanera”

Por Dick Emanuelsson, ANNCOL
 
Entrevista con Jean-Guy Allard sobre las nuevas relaciones diplomáticas Cuba-EE.UU.

TEGUCIGALPA / LA HABANA / 2015-08-16 / Como un día histórico ha sido caracterizado la reapertura de las relaciones diplomáticas entre Cuba-EEUU. El viernes pasado, el 14 de agosto 2015, el secretario de estado, John Kerry, declaró abierta la embajada estadounidense en La Habana.

Jean-Guy Allard.

ANNCOL ha hablado con Jean-Guy Allard, canadiense y un veterano en el periodismo. Fue editor y periodista durante casi 30 años en Le Journal de Montréal y Le Journal de Québec, relata Wikipedia. Desde el 2000 está acreditado en La Habana y es uno de los mejores referentes para otros colegas cuando fuentes se trata sobre la isla. Ha escrito varios libros sobre la guerra psicológica y cómo los medios corporativos y diferentes ong´s juegan el papel al servicio del Imperio.

¿Qué lectura haces sobre la declaración y el discurso de Kerry en La Habana en donde dijo: “Ni enemigos, ni rivales; vecinos”?

– Yo ni me pregunto si dice la verdad. Kerry, que sea en La Habana o en otras partes del mundo, da su show. Y es ciertamente un buen showman. Al canciller cubano, lo llama Bruno, como si fuera su partner de golf. Pero detrás de estas relaciones públicas, hay la estrategia norteamericana para América Latina. Y en esta partida de ajedrez ¿qué otra cosa puede buscar Kerry a parte de los intereses del imperio? ¿No se refirió a América Latina como “nuestro patio trasero” hace unos meses? “Ni enemigos, ni rivales; vecinos”, muy bien. ¿Normalización? Excelente. Pero ahora urge levantar el bloqueo y terminar con más de medio siglo de malos tratos a los cubanos. Come se dice en La Habana: deja la bobería y ponte pa'eso.

¿Qué distingue la actual situación con la nueva con relaciones diplomáticas (a parte asuntos consulares, etcétera) si se mantiene el bloqueo?

– Pienso yo que lo bueno para Cuba es que la maquinaria de desinformación de EEUU tuvo que “lavar” la imagen de Cuba. Siempre me recordó cómo pasó lo mismo con Raúl, que lo que les ocurrió a Mao y Yasser Arafat, que pasaron de diabólicos a simpáticos de un día por el otro. Cuando al imperio le convino. Cuba es ahora un país decente y al día siguiente los países europeos, confirmando su

servilismo execrable, volaban hacia La Habana a presentar sus respetos. Ya en eso Cuba ganó. Hay que ver que uso hará EEUU de su tienda habanera. Hasta ahora la presencia norteamericana en La Habana significó espionaje, infiltración, captación, penetración... a ver si la nueva diplomacia USA se civilizará. Como debe ser entre “vecinos”. Pero mirando a las demás embajadas norteamericana en los países progresistas de América Latina, uno se pregunta. ¿Que será el nuevo “look” de la actividad subversiva de EEUU en La Habana? Porque no renunciarán a la injerencia, la afinarán.

Fidel expresó el día ante de su llegada a la isla John Kerry, que Estados Unidos “se adeuda a Cuba las indemnizaciones equivalentes a daños, que ascienden a cuantiosos millones de dólares”. ¿Los cubanos han planteado el tema en las negociaciones ante del establecimiento de las relaciones diplomáticas? ¿Cuáles son las posibilidades reales que se cambie la mayoría en el congreso norteamericano a favor de un levantamiento del bloqueo?

– Fidel metió el dedo en tremenda llaga. Cuando los norteamericanos reclaman compensación por las nacionalizaciones. El canciller cubano sí se refirió al tema. Fidel tal vez quiso subrayar el peso de este tema por debatir. No se puede martirizar un pueblo durante cinco décadas sin pagar por los daños. Y los daños son enormes. 

Algunos comentarios han dicho que con la embajada abierta en La Habana, la oposición liderada por Yoani Sánchez o Las Damas en Blanco tendrá más espacio de maniobra contra el gobierno cubano. Kerry también, en su discurso, hablaba de “transformaciones democráticas” en Cuba. ¿Cómo interpreta tú este escenario y cuál es la base social que los mencionados grupos tienen en Cuba?

– En Cuba, los disidentes, tan famosos y promocionados por la prensa a fuera, son menos que transparentes. ¿Yoani Sánchez? ¿Quién será? Mejor hablar de Mickey Mouse. O de Shakira. Las Damas De Blanco se han dado mucho más visibilidad. El habanero está acostumbrado a sus marchas a las cuales nadie se suma. Toda la disidencia en Cuba está - o era - orientada hacia el mercado exterior. El que da “donaciones”. El canciller cubano replicó a la referencia de Kerry en materia de democracia que la de Washington pertenecía a las corporaciones mientras existe en Cuba un sistema electoral que nace a nivel de los barrios. Con los Clinton y los Bush de candidatos por 2016, Kerry pudiera buscarse otro tema de discordia.

¿Qué pasará ahora en Miami?

– Ya se ve la confusión en el zoológico del anticastrismo. Ni se saben de qué forma reciclarse. Mejor se dediquen a otra causa. Esta industria que generó millones durante décadas, que hizo la fortuna de cientos de miameros, ya no da. Miami de ciudad CIA, pasó a capital del narco y ahora se dice que es la Meca del porno. La Miami gusanera se inició con los gánsteres de Batista y se desarrolló con el dinero de la Compañía. En gran parte es una colonia de oportunistas. Y la “lucha” contra Cuba ya no da. La Ros-Lehtinen es vieja, es tiempo que se jubile. La esperan en Israel. Los Díaz-Balart y sus semejantes encontrarán su futuro en Colombia donde les sobran los “buenos” contactos. Miami tendrá, tarde o temprano, que reorientarse hacia los negocios con Cuba. Los sanos que se impondrán en la nueva relación “entre vecinos”.